Mycket begåvad, mycket obehaglig

av Kristina Rotkirch

Zachar Prilepin är en av Rysslands främsta berättarförmågor och samtidigt en av de mest kontroversiella, skriver Kristina Rotkirch.

Zachar Prilepin är en lysande begåvad prosaist som samtidigt är tydligt rödbrun när det gäller politik. Han är fyrtio år gammal, kommer från landsorten en bra bit sydost om Moskva och har ett minst sagt livligt förflutet: rapartist, Tjetjenien-veteran, OMON-soldat, skådespelare, journalist, medlem i det national-bolsjevikiska partiet, fyrabarnsfar, hjälparbetare bland separatisterna i Donetsk… I Ryssland är han känd och populär, både som storsäljande författare och omstridd debattör.

Sina brokiga erfarenheter har Prilepin kunnat utnyttja i sitt författarskap som ända sedan debuten 2006 fått betydande priser, medial uppmärksamhet och goda försäljningssiffror. I den senaste romanen Obitel (Klostret) lämnar han ändå det självbiografiska för en imponerande bred och, så vitt jag kan bedöma, väldokumenterad skildring av livet i Solovki, det första lägret i Gulag-arkipelagen. Med Obitel vann Prilepin 2014 Rysslands största bokpris, Bolsjaja kniga, och trots att boken verkligen är omfångsrik (752 sidor!) blev den dessutom årets mest sålda ryska roman.

Så har Prilepins texter också ett speciellt sug. I kultromanen Sanjka (2008) gör en vilsen och frustrerad generation unga män uppror mot samhället: de bränner bilar, stormar ämbetshus, mördar ryskfientliga letter. Prilepin är suverän på skarpa situationsbilder, ett slags action-prosa, men när han sedan skriver om människorna på den nedgångna landsbygden är det som om empatin skulle lyfta och genomlysa hans prosa. Efter böcker som Sanjka och Obitel står det klart att Ryssland med Zachar Prilepin har fått en stor berättarbegåvning.

Främlingsförakt

Och samtidigt är Prilepins politiska profil minst sagt obehaglig. När romanens Sanjka strör omkring sig repliker i stil med: ”Jag vill återfå det Ryssland som har tagits ifrån mig ”. ”Jag vill inte leva i ett land som kommer att dö om trettio år då det befolkats av tjetjener och kineser”. ”Jag behöver ingen nationell idé – jag är rysk, det räcker”, ja då kommer han mycket nära de tankar som Prilepin själv ger uttryck för.

Det rör sig inte bara om en stark, rentav aggressiv nationalism – som Prilepin minsann inte är ensam om bland vissa ryska intellektuella idag – utan dit hör också ett uttalat förakt mot andra folk.

Ett exempel är hans Brev till kamrat Stalin, en infam antisemitisk text där de ryska judarna anklagas för att underminera sitt land. Brevet är skrivet i ”den liberala allmänhetens” namn, det vill säga den lilla grupp ryska intellektuella som bland annat har opponerat sig mot annekteringen av Krim och kriget i Ukraina, och där det givetvis också ingår judiska personer.

Kontentan av det lika elakt som skickligt formulerade brevet är att Stalin bör äras och de liberala demokraterna skämmas. Prilepin säger att brevet var en reaktion på ”den mäktiga antisovjetiska och anti-Stalin-propagandan” i landet. Enligt honom syftar den propagandan inte bara till att dra det sovjetiska livet i smutsen utan också till att legitimera dagens livsstil. I andra sammanhang har han också skarpt kritiserat president Vladimir Putin.

När Prilepins Brev till kamrat Stalin publicerades sommaren 2012 blev reaktionerna häftiga och brevet förekommer fortfarande i diskussionens svallvågor. Bland de många inläggen finns ett indignerat men sakligt brev från de judiska studenterna i Moskva där de med allt skäl ifrågasätter Prilepins insinuationer, till exempel ifråga om de judiska soldaternas påstådda feghet i den ryska armén. Några framstående judiska intellektuella skriver sorgset om sin besvikelse när de hos en så begåvad författare stöter på en så uppenbar antisemitism.

Själv avfärdar Prilepin anklagelserna om antisemitism med en axelryckning. Det är bara något som folk tar till när de inte vill debattera själva sakfrågan, säger han. Och tillägger att han minsann inte är någon antisemit: han har vuxit upp med judisk musik och har många judiska vänner …

Någon xenofob vill Prilepin inte vara. Ändå andas hans polemiska skrifter ett starkt förakt mot praktiskt taget allt icke-ryskt. Föraktet gäller framför allt Europa. I en intervju säger Prilepin att den liberala intelligentsian har en helt felaktig bild av Europa. Deras Europa är en illusion. När han själv reser i Europa har han tvärtom märkt hur starkt tabubelagda vissa ämnen är och hur lätt man kan bli nertystad i Tyskland, Frankrike eller England.

Själv är Zachar Prilepin nonchalant när det gäller historiska fakta och hävdar till exempel lugnt att antalet offer för Förintelsen felaktligt fördubblas. Han tar inte heller avstånd från den hätska ryska nationalismen och dess våldsmetoder. När han samtidigt har en bred medial synlighet och är så populär som författare, särskilt bland de unga, kan man fråga sig om han inte är direkt farlig.

Ingen moskovit

Prilepin har besökt Finland, men hör inte till de författare som nu kommer till bokmässan i Helsingfors. Han är översatt till många språk, på engelska finns till exempel romanen Grech (Sin), men tillsvidare ingenting på varken till svenska eller finska. Till åtskillnaden från så gott som alla framgångsrika ryska författare har han inte flyttat till Moskva, utan bor i Nizjnij Novgorod.

Kristina Rotkirch
Illustration: Otto Donner

Läs mer i temahelheten:
Brev från Moskva: Barnlitteraturen som brobyggare
Tema rysk litteratur
Lev Rubinstein: Maktens loppor och våra ord
Förlaget Ad Marginem: Bokbål, åtal och bästsäljare

Zachar Prilepin: Brev till kamrat Stalin
Politisk karta över ryska medier

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.