Ett tvärsnitt från Göteborgs Bokmässa 2015
Årets bokmässa präglades av något som i ett försiktigare (mer… finlandiserat?) klimat lätt skulle ha kunnat bli en besvärande elefant i rummet: årets temaland Ungern har under de senaste veckorna främst, för att låna en tidsenlig term, ”marknadsfört sitt nationella brand” genom virala nyhetsvideor av gränsvakter, kravallpoliser och till och med en överentusiastisk tv-reporter som misshandlar flyktingar och deras barn. I tider då även länder som Finland visar sina vidrigaste sidor är det som gör Ungern unikt dess politiska landskap, som bäst illustreras av en fascinerande siffra: 7 av 10 väljare i Ungern röstade i det senaste valet på endera av två partier som båda står ordentligt till höger om både Sverigedemokraterna och Sannfinländarna.
Utvecklingens riktining har varit tydlig för var och en som velat se den ända sedan valet 2010 då det nationalkonservativa Fidesz-partiet, som började som ett liberalt akademikerparti men snabbt bytte strategi, tog makten i en jordskredsseger och sedan dess stadigt gått högerut i rädsla för att blöda väljare till sin främsta konkurrent, det öppet fascistiska Jobbik (också det från början grundat av välutbildade, relativt förmögna akademiker). Som en av årets seminariedeltagare, den ungersk-amerikanska filosofen Ágnes Heller påpekade under en diskussion om ”Makt och motstånd i Ungern” har landets hela moderna historia, med några få korta undantag, präglats av illiberala system: från nationalkonservatism till stalinism.
Efter att ha sett en ivrigt gestikulerande gamla skolans oppositionsakademiker bekräfta en Ungernbild som förkolnas om möjligt ännu fortare än vår egen Suomi-image, var det dags att kolla in vad de officiellt stödda och sanktionerade krafterna hade att bjuda på, så jag begav mig mot mässgolvet. Årets temaland hade valt att pynta sin jättelika, överdådigt dekorerade monter vars lysande färger och snurrande maskinerier luktade svagt av totalitär, nationalistisk kitsch, med ett Tomas Tranströmer-citat om ”öppna dörrar” och ”rum för alla”.
Absurditeten var kittlande. Var detta ett extremt klumpigt eller oförställt sarkastiskt exempel på det som i ungern blivit känt som ”påfågeldansen”, att landets officiella representanter lismar och fjäskar västerut för att hålla EU:s pengakranar väl oljade medan de inför hemmapubliken spottar på unionens grundvärderingar och skrattar åt hur enkelt det är att lura byråkraterna i Bryssel?
En som i alla fall inte lät sig luras var den rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen, som i sitt öppningstal på mässinvigningen kritiserade hedersgästen så skarpt att tre medlemmar av landets officiella delegation, bland andra Sverigeambassadören Lilla Mackay, reste sig från sina platser och marscherade ut.
Gessen och Ian Buruma stod för det kanske intressantaste seminariet jag deltog i i år (även om Carl-Michael Edeborgs och Jenny Högströms kortseminarium om erotisk litteratur i Sverige, modererat av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kommer på stark jokerplats med sin välproportionerade balans mellan fnissighet, obscenitet och intellektualism) då de diskuterade yttrandefrihet och totalitära system tillsammans med moderatorn Björn Wiman. Särskilt Burumas svar på frågan om det största hotet mot frihet i vårt samhälle i dag stannade kvar i minnet:
”Det farligaste är om vi själva tappar tron på våra egna institutioner. Om vi börjar snegla mot Kina och Ryssland, och tänka att demokrati inte är nödvändigt för att njuta fullt ut av ekonomisk tillväxt och medelklassvälfärd, så tror jag att många av de västerländska ledare och politiker som i dag kallar sig demokrater skulle hoppa på tillfället att göra sig av med demokratin.”
Text: Otto Ekman
Foto: christchurch city libraries
Läs också:
Isländska kärlekspionjärer
Är vänstern roligare än högern?
Gessen uten på hal is
