Slående postdramatik

Three Sisters i regi av Chris af Enehielm med arbetsgruppen Chekhov Machine är en imponerande scenkonstupplevelse som gestaltar en klassiker inom världsdramatiken ur något som närmast liknar ett koreografiskt perspektiv.

Föreställningen är en uppvisning i ljud, ljus och rörelse.

De uppträdande har själva valt sina roller eller texterna de uppträder med, scenerna förändras beroende på vilka i ensemblen som är närvarande, språket växlar. Genom en mikrofon levereras regianvisningar, och scenograferna rör sig vid behov på scenen. Resultatet är något som trotsar konventionella beskrivningar av teater, och frågan är om inte det är fel att betrakta föreställningen som teater. Texten vittrar bort och blir otydlig, karaktärerna blir igenkännbara men flytande på gränsen till upplösing, och alla beståndsdelar i den klassiska dramatiken luckras upp och bleknar bort. Monologerna som föreställningen är uppbyggd kring gestaltas genom dans och rörelse och visuella uttryck.

Jag upplever det som om regivalen går i en handgriplig närkamp med premisserna för den fiktion som klassisk teaterkonst bygger på: att åskådaren betraktar ett fjärran rum genom den osynliga fjärde väggen mellan scenen och publiken, att personerna i detta rum talar ett konstlat språk vars funktion är att förmedla en litterär text tydligt för åskådaren, att hen betraktar den spontana utvecklingen av en konflikt mellan karaktärerna, och så vidare.

Det överraskande resultatet är att den tjechovska stämningen går intakt ur mötet med denna, i sanning, postdramatiska strävan. Då de strama premisserna urvattnas slår bilden av människorna ännu starkare fram ur upplösningen: en omaka samling människor med en familj i centrum lever ut en tillvaro av stagnation och leda på den ryska landsbygden. De tyr sig till varandras sällskap av nödvändighet och brist på val snarare än av tillgivenhet. Erotisk attraktion, antingen obesvarad eller förbjuden, är det enda som utlovar lycka eller hopp. Medan månaderna och åren går blir deras längtan – till storstaden, bort från sina kärlekslösa äktenskap, till arbetet och bort från sysslolösheten – allt mer förtvivlad, och drömmarna blir allt mer avlägsna eller vissnar bort i det ögonblick de besannas.

Three Sisters är ett ambitiöst scenkonstexperiment som är visuellt njutbart, en aning långrandigt, satt till en kraftfull ljudmiljö, och som levereras med en häpnadsväckande styrka av ett myller av scenkonstnärer av olika discipliner.

Lasse Garoff

Arbetsgrupp: Cris af Enehielm, Sofia Molin, Petra Pälmä, Sara Melleri, Sara Soulie, Esete Sutinen, Antti Seppänen, Jonna Eiskonen, Gerard Cabaroccas Serra, Raino Ranta, Päivi Kangas, Hanna Raita-Aho, Elina Vainio, John Cesar Sanchez Martinez, Pia Männikkö, Sergio Castrillon Arcila, Natalia Castrillon Arcila, Paola Guzmán Figueroa, Marjatta Oikawa, Christer Suominen.

En reaktion på “Slående postdramatik”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *