Brutal högerverklighet i teatern

av Janne Wass

Nya manuskript i all ära. Men på samma gång som manuskripten hyllar solidaritet och humanism, är det den kalla ekonomiska kalkylen som styr teaterfältet. Nya Rampens Rasmus Slätis levererar en bredsida mot entreprenörsteatern och tillväxttänket i branschen.

Nya Rampen, med bas i Berlin, skyr det traditionella manuskriptet. Rasmus Slätis, en av gruppens medlemmar, säger att Nya Rampen arbetar uteslutande tematiskt. Gruppen väljer ett tema och utgår sedan från olika källor för att arbeta fram en historia och en föreställning. Man kan ta inspiration från delar av ett manuskript, en bok, en avhandling, en essä eller ett debattinlägg

– Det präglas av samarbete. Vi har utgått från oss själva, den vita mannen, för att ta oss an teman som kärlek och kärnfamiljen.

Slätis slingrar sig inför frågan om vad han anser om den stora fokusen på att det ska produceras ny finlandssvensk dramatik.

– Jag är inte så förtjust i det här tyckandet, och ser hellre att man handlar än tycker. Det är klart att det ska föras en diskussion, men det känns som om det i det finlandssvenska teaterlivet sägs mycket hit och dit, men det är väldigt lite som egentligen syns i fältets utveckling.

Han har varit i off-side från det finlandssvenska teaterfältet i fem år, och är därför en aning obekväm med att uttala sig om det, men säger sig ändå ha en känsla av att det talas mycket om vad som är bra och dålig teater utgående från formen, snarare än innehållet.

– Jag blir irriterad på folk som arbetar på institutionsteatrar och säger att de gör musikaler för att de ska få mat på bordet. Varför måste det vara så?

Om en teater gör musikaler för att det är det som säljer, är slaget redan förlorat från början, menar Slätis. Detta är ändå en inställning han säger sig ha stött på bland många som arbetar på institutionsteatrar.

– Jag vill ha musikaler! Sedan finns det ju bra och dåliga musikaler, och så vitt jag har förstått, så är de här Abba-musikalerna jäkligt bra musikaler. Gör musikaler och stå bakom det, eller gör det inte. Jag är så trött på att man hackar ner på en hel konstform.

Entreprenörsteater

Det är här diskussionen om manuskript kommer in. Enligt Slätis gör fokuseringen på manus att man lätt glömmer bort vikten av repetitionsprocessen, en process han anser att vinner mycket på att hela ensemblen känner att den har input i, och framför allt kan njuta av. Känner de som arbetar med föreställningen att de är delaktiga i skapandet av något som är unikt och bra, syns det också i slutresultatet, menar han. Men en musikal blir inte bra om de som arbetar med den inte känner att de sysslar med något meningsfullt.

Det är bra att det finns projekt som Reko, som ger presumtiva dramatiker möjlighet att komma ut med ny dramatik, säger Slätis, men problemen inom teatern ligger på ett djupare plan än bristen på manuskript. Det stora problemet är bristen på solidaritet, demokrati och humanism inom teaterfältet.

– Det är så paradoxalt att alla teatrar väljer att sätta upp pjäser om solidaritet, samtidigt som processen är odemokratisk och fältet osolidariskt. På samma gång som vi kritiserar Sipiläregeringens högerpolitik går teatern i bräschen för det här entreprenörssamhället.

Det är ekonomin och strukturerna som sätter agendan, menar Slätis. Repertoaren på de flesta teatrar sätts upp utgående från hur mycket publik en viss pjäs kan tänkas locka, och publikmängden blir kvalitetsmätaren då spelåret utvärderas.

– Det här teaterklimatet blir väldigt tydligt på Teaterhögskolan (där Slätis nyligen regisserat ett studiearbete, red.anm.). Äldre kolleger som kommer och ser på föreställningen säger att ”nog är det ju roligt att ni får göra sånt här, men då ni kommer ut i arbetslivet kommer sedan verkligheten emot”. Men det är ju vi som skapar verkligheten!

– Det finns en stor uppgivenhet i uttryck som att ”nog vet vi ju alla” och ”sunt förnuft säger ju” vad det går och inte går att sätta upp. Man utgår från att det finns något visst som publiken vill se eller inte vill se.

Brist på profilering

För att de visioner som de nya manusförfattarna för fram ska förverkligas i bredare skala än att de spelas en gång i samband med skrivarkursen, krävs en större förändring inte bara i den finlandssvenska teatern, utan inom teaterfältet överlag, säger Slätis.

I dag, menar han, finns det en känsla av protektionism i det finlandssvenska fältet.

– Men inte bryr sig publiken om texten är skriven av en finlandssvensk eller inte. Jag tror inte heller publiken är så intresserad av att se på teater som handlar om uteslutande finlandssvenska frågor, det blir så begränsat. Jag tror att det är större frågor som publiken är intresserad av.

– Men jag vill säga att jag på inga sätt tycker att det är bortkastade pengar att det ordnas projekt för ny finlandssvensk dramatik. Om det sedan utvecklar teatern som konstart är en annan fråga, men åtminstone medför nya texter nya tankar.

Teaterfältet, menar han, är låst i en ohälsosam konkurrenssituation där publikjakten förhindrar ett konstruktivt samarbete.

– Då jag ser på Klockriketeatern, Sirius Teatern eller Teater Viirus, ser jag grupper som alla mer eller mindre har samma ambitioner. Det är goda ambitioner, men det förblir suddigt vad skillnaden mellan de olika scenerna är.

Fram för basinkomst

Slätis efterlyser ett bredare samarbete mellan olika aktörer, som kunde erbjuda de olika grupperna att satsa på olika teaterformer och inte behöva vara rädda för att ett mindre publikunderlag skulle vara katastrofalt.

– Då kunde en grupp under en tid satsa på texter, en annan på komedier, och en tredje på musikaler.

Ett dylikt samarbete, där de olika grupperna kunde ha roterande teman och genrer, är ändå på dagens arbetsmarknad mer eller mindre omöjlig, medger Slätis. Det är en oroväckande trend, inte bara i teatervärlden, utan samhället i stort, att kvalitet i allt högre grad blivit synonymt med efterfrågan.

Vilket arbetsklimat skulle få Nya Rampen att återvända från Berlin till Helsingfors?

– Det är ganska utopistiskt, men å andra sidan ser man ju förslag på det också från Sipiläregeringens sida nu: en ”medborgarlön”, som skulle ge en grundtrygghet oberoende av teaterns ekonomiska resultat.

En medborgarlön eller basinkomst skulle enligt Slätis kunna råda bot på det resultatdrivna tänkandet och den brutala tävlingsmentalitet som råder inom teaterfältet.

– Just nu känns det så jävla löjligt att teatrar sätter upp föreställningar som kommer med hårda ställningstaganden mot regeringens politik och tillväxtideologin, fast de sysslar med precis samma sak.

– Och jag är ju själv totalt en del av det, tillägger han. N

Text & foto: Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.