Dikter födda ur skuldkänsla

av Mats O. Svensson

Julie Sten-Knudsen skriver i diktsamlingen Atlanten växer ”det jag skriver tillhör inte mig”. Utsagan stämmer delvis, för hennes andra diktsamling kretsar kring frågor som rasism, kolonialism och att växa upp med en hudfärg som inte är ”hudfärgad”, och Julie Sten-Knudsen är just hudfärgad. Hennes puder heter 01 Neutral.

JSK-cover.inddMen det hon skriver tillhör henne samtidigt. För det hon genom skrivandet gör är att nå en förståelse för sin halvsyster, som i förskolan får veta att hon är ”mulitt” – och inte tillhör de hudfärgades gemenskap. Redan från början har en skiljelinje upprättats mellan dem, liksom den första sprickan mellan den afrikanska och den amerikanska kontinenten. För varje år blir avståndet större, kontinentalplattorna glider isär, Atlanten växer. De är lika (”Jag tänker att under huden har vi samma kropp”) men samtidigt olika.

Sten-Knudsen skriver en rak dikt med en språklig sensibilitet och en slags prövande ton. Med en annan radbrytning skulle det kunna vara prosa. Radbrytningarnas funktion blir att skapa rytmik, en puls, nästan som ytterligare ett skiljetecken. Ibland svagare, ibland starkare än en punkt.

Hela tiden artikuleras en diffus skuld över tillståndet i världen. ”Igår ägnade jag kvällen åt att se en film om folkmordet i Rwanda. Är det jag eller världen som är full av smärta?” Meningar som denna framkallar en känsla av handlingsförlamning hos diktjaget, där skulden dämpas genom att konsumera, och skriva om, världens orättvisor. Det kommer inte att förändra världens tillstånd. Men det blir bra läsning.

Mats O. Svensson

Julie Sten-Knudsen: Atlanten växer.
Översättning: Jenny Tunedal. Rámus förlag, 2015.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.