Dra efter andan

av Sonja Vuori

Brittiska Duncan Macmillans ekokris- och tvåsamhetskrispjäs Lungs spelas just nu på två scener i Helsingfors. Även om det eventuellt harmar Klockriketeatern att Juha Jokela på Nationalteatern hann före med sin premiär, tycker jag att det är enbart en bra sak att pjäsen spelas både på finska och svenska. För det är en bra och angelägen pjäs som förtjänar all publik den kan få.

Pjäsen är ett blinkande stort utropstecken, som ett rop på hjälp sprunget ur författarens ekologiska ångest och onda välfärdhetssamvete. Den uttrycker känslor som är bekanta för de flesta medvetna medelklassmänniskor som verkligen bryr sig om miljön och planetens framtid men känner sig fruktansvärt otillräckliga, eftersom det enda sättet de känner att de kan påverka är genom konsumtionsval och passiva livsstilsval så som att låta bli att köra bil eller köpa industriellt producerat kött. De – vi – har all information om vad som pågår, men vet inte vad vi ska göra med den. Eller vi vet vad som borde göras, men förlamas och drabbas av panik i stället för att ta till handling.

Nästa andetag på Klockriketeatern är en andfådd föreställning på en timme och fyrtiofem minuter utan paus. Extremt andfådd; mannen och kvinnan (Matti Raita och Stina Engström) rusar en stor del av tiden som skräckslagna hamstrar i ett tillslutet hjul och pratar så snabbt att de sällan hinner dra efter andan eller lyssna till vad den andra säger. De pratar och pratar men säger att de verkligen borde prata om det här, att de aldrig pratar på riktigt, fastän de enda de gör är pratar. (Det här låter rysligt bekant från den finländska debatten över lag– alla säger att det är bra med diskussion men den verkliga diskussionen uteblir.) En scen flyter över i följande utan markeringar av plats- eller tidsbyte, utan att kvinnan eller mannen hinner dra efter andan.

Det här är ett lyckat regival av Dan Henriksson, för det illustrerar så klart vad det handlar om: kommer vi över huvud taget att kunna ta nästa andetag, och nästa. Koldioxiden i atmosfären uppgår till jag minns inte nu hur många triljoner ton och vi måste plantera träd. Jorden behöver lungor. Har vi tid att dra efter andan i den här akuta situationen?

Bra barn

Den andra centrala, obekväma frågan i pjäsen handlar om barnaskapande. Är det etiskt och moraliskt försvarbart att sätta en människa till en värld som redan är överbefolkad? Hur stort kommer inte barnets ekologiska fotavtryck av bli, hur mycket saker och mat behöver inte ett barn, en människa under hela sitt liv? Det här tampas kvinnan och mannen med, samtidigt som de längtar efter att deras kärlek ska få ta sig utryck i ett nytt liv. Att längta efter barn är djupt mänskligt, ett biologiskt behov, men kan och bör man köra över det i de exceptionella omständigheter som råder?

Under en berusad diskussion bubblar en tabubelagd, politiskt fullständigt inkorrekt frågeställning upp, som är så ful att man egentligen inte kan tillåta sig att ens tänka tanken. Den är denna: en del människor förökar sig utan att tänka efter, en del schack är sådant att det inte borde få barn – de är lägre utvecklande, mindre intelligenta och medvetna. Om deras gener är de som går vidare, är planetens framtid ännu säkrare hotad – så egentligen är det en förlust om ”vi” (mannen och kvinnan) väljer att inte skaffa barn, för det behövs fler medvetna och kloka människor i världen, och färre av den andra sorten. För visst är vi ”bra folk, vi är bra människor”, som mannen och kvinnan upprepade gånger intygar varandra, tvekande, med rädsla i rösten.

Det är modigt att ta med dessa tankar i pjäsen, för man lockas ju att tänka att Macmillan själv tampats med dem. Han tar risken att bli stämplad som fascist. Omsorg och välmening kan kantra över, och det är hela pjäsen en fin illustration av. Vi är säkert många som stundvis närapå är oförmögna att leva våra i grunden verkligt goda liv just på grund av de ständiga skuld- och otillräcklighetskänslorna, och ekologisk medvetenhet kan bli en tvångströja som förstör den egna möjligheten till lycka. Det här är så klart föga fruktbart. Bättre än att ha generell ångest är så klart att göra något konkret, aktivt, påverka på andra sätt än bara genom konsumtionsval.

Men vad går före: den egna lyckan eller planetens välmående? Det dilemmat illustreras i en scen då mannen ska ha ett jobbmöte om att plantera en massa träd, men kvinnan kommer till kontoret och övertalar honom om att de bör ha sex just där och då och försöka skapa ett barn. Mannen väljer lusten och kärleken och missar sitt möte. Det kommer flera. Vi kan alltid plantera träden senare. Eller?

Förhållandet mellan kvinnan och mannen i pjäsen är just så komplicerat och fyllt av missförstånd, förväntningar och besvikelser som romantiska relationer är. Det grälas mycket, samtidigt som bägge längtar efter närhet och bekräftelse. Tänk att det ska vara så svårt att vara tillsammans fastän det är det enda man vill – sluta löjla er, vill man säga, dra ett djupt andetag och se hur lyckliga ni är. Det är en sällsynt verklighetstrogen relationsgestaltning, trots snabbspolningen – ett kärleksförhållande i ultrarapid, ända till döden.

Mångbottnat

Matti Raita och Stina Engström snubblar endast få gånger i de oändliga textmassorna och kastar sig in i berättelsen med full energi. Det är ingen enkel dialog man kan glida över lite lätt, och kräver fokus och djup inlevelse av skådespelaren. Båda två gör nyanserade och starka tolkningar, men det är ändå Raita och hans karaktär jag faller för. Den vilsenhet och vilja att vara till lags han gestaltar är rörande, och att han stundvis faller tillbaka i sin barndomsdialekt (Västra Nyland? Jag är usel på att placera dialekter) visar på en djup mänsklighet och en inre konflikt – han har polerat bort dialekten för att han ska passa bättre in i sin doktorerande sambos intellektuella liv, men när hans förflutna ger sig till känna i sättet på vilket orden kommer över hans läppar (i stunder av berusning och desperation då det självkontrollerande och självmedvetna överjaget tappar greppet) blir det de facto klart att han kanske själv, om livet tagit andra vägar, skulle höra till det längrestående schack han inte tycker att ska få fortplanta sig. Eller, å andra sidan, kanske dialekten i själva verket anspelar på en bakgrund i en naturnära livsstil på landet, mer ekologisk och hållbar än den hipstertillvaro han för i staden. Jag är osäker på vad Henriksson egentligen vill säga med mannens dialektåterfall, men de olika tolkningsmöjligheterna är intressanta att begrunda.

Konst

Det här håller på att bli en oändlig recension, för det finns ju också mycket att säga om musiken och ljusdesignen, för att inte tala om scenografin.

Föreställningen inleds med ett stämningsskapande, meditativt instrumentalstycke på tre instrument jag inte kan namnge. Strängar har de och av trä är de byggda och vackert låter de. Musikern Uli Kontu-Korhonen står i mitten – det är nog en kantele hon spelar – för att sedan dra sig undan med sina instrument och under föreställningen skapa dess ljudvärld från sidanom scenen. Musiken är en viktig del i berättandet och det är härligt att den spelas live. En del instrument, till exempel havstrumman, får uttrycka känslor mellan mannen och kvinnan som inte kan kläs i ord – till exempel ett avgörande gräl återges fullständigt klart endast via hur han och hon hanterar instrumentet mellan sina kroppar.

Klockriketeaterns tekniske ledare Pietu Pietiläinen står bakom den snygga ljusdesignen som skapar djupa skuggor och skarpa ljuskäglor och är ytterligare ett viktigt element i berättelsen, vid sidan om musiken, texten och skådespelararbetet. Reflektioner och kontraster ger liv åt det avskalade rummet.

Slutligen har vi årets unga konstnär Ville Anderssons minimalistiska, grafiska, svartvita scenografi. Till att börja med är den föga intressant, ja direkt intetsägande: vita stolar och skåp inpaketerade i plastfolie och bubbelplast. När kvinnan och mannen an efter börjar dra loss plasten som aldrig tar slut, är det så klart tydligt vad som vill sägas: vi drunknar i plast. Scenen där mannen i raseri försöker trycka in plasten under stolen och slutligen kasta bort den över staketet – till grannens tomt? Hur länge kan vi dumpa skräp hos grannen? – är briljant. Centrum för Anderssons scenografi är sedan den stora bilden av ett smäckert träd, som står där i mitten som en stum påminnelse – lungor, framtid. Med risk för att förstöra en del av överraskningsmomentet måste jag bara konstatera att sättet på vilket konstverket i slutet av föreställningen transformeras och används är träffande. Blicken riktas mot oss. Ansvaret för mänsklighetens nästa andetag är– vårt.

Klockriketeatern säger alltså adjö till sitt hem sedan 1998, Dianascenen, med en konstnärligt högklassig och samhälleligt relevant föreställning. Tack och i väntan på nya tider,

Sonja Mäkelä

Nästa andetag. Text: Duncan Macmillan. Översättning: Joachim Siegård. Språklig bearbetning: Hanna Åkerfelt. Regi: Dan Henriksson. Scenografi och kostym: Ville Andersson. Ljus: Pietu Pietiläinen. Musik: Uli Kontu-Korhonen. På scenen: Matti Raita, Stina Engström.

Foto: Laura Karin

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.