Efter den överraskande segern för president Recep Tayyip Erdoğans parti AKP i turkiska parlamentsvalet den 1 november uttalade sig både presidenten själv och premiärminister Ahmet Davutoğlu i försonliga ordalag, nästan som om den hätska valkampanjen skulle vara glömd. Premiärministern förklarade visserligen att valresultatet var en seger för hela folket, vilket ju egentligen innebär att han inte erkänner att den andra hälften av folket kunde ha egna politiska mål.
Valet var en omtagning av valet i juni, då AKP förlorade sin absoluta majoritet, bland annat till följd av vänster- och kurdpartiet HDP:s framgång. Erdoğan accepterade inte någon koalitionsregering utan utlyste nyval. Hans strategi var att starkare än tidigare stärka olika konfliktfaktorer i samhället för att göra det tydligt vem som är vid makten och vem som inte är det. Nu blir det inget val före 2019, så AKP kan styra i lugn och ro. Det verkar bland annat innebära att man vill göra sig av med alla kritiska röster på mediefronten.
Erdoğan har förstås sett valresultatet som en bekräftelse på att ”nationen vill ha en enpartiregering”. Han har vid varje tänkbart tillfälle använt Rabia-hälsningen för att visa solidaritet med den störtade egyptiska presidenten Mohamed Morsi, en hälsning som består av fyra utsträckta fingrar, med tummen mot handflatan. Fingrarna står för parollen ”en nation, en flagga, ett fosterland, en stat” och Erdoğan har anammat den också för Turkiets del. Budskapet underströks av ett sällsynt foto av presidenten bakom sitt skrivbord, som sändes ut med anledning av det efterlängtade samtalet från president Barack Obama. I förgrunden tronar en skulptur av Rabia-hälsningen och en regeringsvänlig tidning tolkade detta som ett budskap till världen. Budskapet är väl dels fortsatt solidaritet med Morsi och det muslimska brödraskapet som han representerade, dels fasthållandet vid tanken om ”en nation, en flagga, ett fosterland, en stat”.
Man kunde frestas att lägga till ”ett parti”, men det blir i så fall bara underförstått. Budskapet om ”en nation” kan tolkas på flera sätt, vanligare i Turkiet är väl att tänka på etniska turkar, men Erdoğan skulle antagligen säga att han avser alla dem som bor i Turkiet, också kurder och andra minoritetsgrupper.
Men i samma tal där Erdoğan betonade de fyra grundpelarna, för vilkas del man inte kan göra några eftergifter, gick han också in på historien: ”Vi kan inte åsidosätta det osmanska eller det seldjukiska riket när vi försvarar republiken. Vi är inte en stamstat, utan ättlingar till ädla förfäder.” Och de förfäderna är inte kurder – när seldjukerna (det första turkiska folket som invandrade från Centralasien) erövrade Anatolien av Bysans förblev kurderna i marginalen. När Erdoğan talar om den turkiska nationen tänker han nog i första hand på de etniska turkarna och vänder spetsen mot det han uppfattar som kurdisk separatism.
Erdoğan hoppades efter valsegern på ett Turkiet utan konflikt, spänning och polarisering, ”ett land där alla hälsar fredligt på varandra”. Davutoğlu var ännu mer konkret och talade bl.a. om pressfrihetens betydelse. Han sade i en intervju att han själv som akademiker på 90-talet verkat som kolumnist. ”Därför är pressfriheten och den intellektuella friheten centrala frågor för mig. Om någon intellektuell eller kolumnist eller journalist utsätts för ett angrepp kommer jag att försvara honom eller henne.” Tillfällena har varit många, men Davutoğlu har missat dem alla – han tycks inte uppfatta de ständigt återkommande problemen på mediefronten.
Börjar också han leva i en parallellvärld där det önskade och inbillade uppfattas som verklighet? Jag kommer att tänka på vad den nordkoreanska avhopparen Hyeonseo Lee sade i en intervju i Helsingin Sanomat: ”När Kim Il-sung dog 1994 grät nästan alla riktigt. Då trodde över 90 procent att Nordkorea var världens bästa land.” Börjar de som skapar den illusoriska bilden av Turkiet också själva tro på den?
Med helikopter för att hämta tidningen
Häromkvällen kom jag in på den engelskspråkiga dagstidningen Today’s Zamans hemsida som toppades av en rapport om kravallpoliser som stödda av vattenkanoner och helikoptrar samlats för en operation av något slag mot tidningshuset, som dessutom inrymmer landets största dagstidning Zamans och veckotidningen Aksiyons redaktioner och ett tryckeri.
Jag föreställde mig att regeringen nu gjorde allvar av hotet att ta kontrollen över huset Zaman och att det därmed skulle bli svårare för utlänningar att följa med vad som händer i Turkiet. Today’s Zaman är nämligen den överlägset bästa engelskspråkiga turkiska dagstidningen – att den räknas till Hizmetrörelsens, det vill säga Fethullah Gülens sfär, har inte stört mig. Det fanns i tiden en ledande journalist som var aktiv gülenist, vilket nog märktes i tidningen, men typiskt nog är det just han som numera hoppat av till AKP när han märkt att det varit mer lönsamt. De kvarvarande journalisterna är professionella och kolumnisterna är mestadels mycket läsvärda. Teologiska frågor behandlas knappast och Gülen syns sällan.
På morgonen framgick att det mestadels denna gång varit skrämseltaktik. En åklagare hade av en domare fått rätt att hämta tre exemplar av en omtvistad ny tidning som tryckts i huset. Det skulle han säkert ha fått också utan kravallpoliser, vattenkanoner och helikoptrar. Men när de nu en gång var på plats sökte poliserna också (utan tillstånd) genom redaktionernas lokaler. Kanske en förberedande orientering inför det tillslag som väntas när som helst.
Zamans chefredaktör Ekrem Dumanli har varit arresterad för något han skrivit för många år sedan, något som det är omöjligt att se som statsfientlig verksamhet. Efter en tid i häktet frigavs han i väntan på rättegång, men såg sig tvungen att avgå som chefredaktör, eftersom han kände att han inte längre skulle klara av jobbet.
Today’s Zamans chefredaktör Bülent Keneş frigavs efter kortare tid i häktet i väntan på rättegång för förtal av presidenten. En turkisk journalist i New York skriver att Keneş, doktor i internationella relationer, svarat för att internationella journalistiska principer och medieetik styrt Today’s Zaman. Integritet och exakthet har varit centrala värden.
Jag gjorde för en del år sedan en intervju med Keneş uppe på hans redaktion. Då hade erdoğanismen ännu inte helt trängt ut kemalismen och jag kom att säga att ett och annat i Turkiet påminde mig om gamla Sovjet, inte bara Atatürkstatyerna som var lika dominerande som Leninstatyerna, utan också något i tänkesättet. Keneş nickade, men var noga med att jag inte skulle sätta detta i hans mun. Jag tolkade det som ett utslag av försiktighet, men det handlade förstås också om exakthet i rapporteringen.
Hürriyet som huvudfiende
Den gamla statsbärande eliten har förlorat en stor del av sitt inflytande. De ekonomiska dynastierna i Istanbul har fått konkurrens från de anatoliska tigrarna, som på olika sätt stöds av AKP. Huvudoppositionspartiet CHP har trots växande motstånd mot Erdoğan inte ljusa framtidsutsikter, eftersom de kritiskt inställda inte just lockas av Kemaldyrkan.
Så länge armén håller sig kvar i kasernerna representeras den kemalistiska traditionen närmast av Aydin Doğans medievälde med tidningen Hürriyet som flaggskepp. Eftersom Doğan också verkar i flera branscher där han måste hålla sig väl med regeringen är Hürriyets linje försiktig.
Ändå inte alltid tillräckligt försiktig. En tolkning av något som Erdoğan sagt i ett tal i september angavs av denne själv vara felaktig. Detta ledde samma kväll till att Hürriyets tidningshus utsattes för ett angrepp av uppretade folkmassor som krossade glas i entrén och försökte tränga sig in. De hade delvis förts dit i lastbilar. Angreppet leddes av ordföranden för AKP:s ungdomsförbund Abdurrahman Boynukalın, som också är parlamentsledamot. Han förklarade i ett tal på platsen att det inte längre var någon skillnad mellan HDP, PKK, Zaman och Aydin Doğan – alla är de terroristorganisationer. Han fortsatte att hans parti, oberoende av valresultatet den 1 november, skulle göra Erdoğan till president i ett presidentstyrt system. ”Ni ska packa ihop och försvinna”, skrek han till de anställda i huset. Han anklagade Erdoğans kritiker för att stöda PKK och hotade tvinga misshagliga journalister ut ur Turkiet efter den 1 november.
När tidningens chefredaktör lyckades ta sig ur det belägrade huset bespottades han senare av AKP:s nättroll (ja, begreppet används också där) som en ”fegis”.
Den upphetsade massan halade Hürriyets flagga och brände den och ropade politiska slagord och ”Gud är stor”. Under attackens gång krävde AKP-medlemmar i sociala medier att man skulle bränna ner Hürriyets byggnad ”som Madimak”, ett hotell där 35 alevi-intellektuella brändes ihjäl av en ultrakonservativ sunnimobb 1993.
I TV förklarade Boynukalın följande dag att man använt en ”demokratisk rättighet” och att folk borde vänja sig vid det. En dag senare genomfördes mycket riktigt en ny attack mot Hürriyet enligt samma mönster. Först en ilsken kommentar av Erdoğan, sedan samling utanför redaktionsbyggnaden och stenkastning. Polisen var också denna gång sen att ingripa. Denna gång gjorde flera deltagare den ökända extremnationalistiska ”grå varg”-hälsningen.
Samma dag angreps HDP:s lokaler runtom i landet och 128 personer skadades; bland annat försökte man bränna högkvarteret i Ankara. Här var det speciellt medlemmar av extremnationalisternas ungdomsorganisation Idealistiska hjärtan (!) som var aktiva.
För sin resoluta insats belönades Boynukalın med en plats i AKP:s styrande råd vid partikongressen några dagar senare.
Peter Lodenius
