En studie i utanförskap och vänskap

av Zinaida Lindén

Studio Ghiblis grand old man Hayao Miyazaki tänker gå i pension. Visserligen har hans son Goro Miyazaki gjort två uppmärksammade animationer, men i övrigt ryktas det att Studio Ghibli snart kommer att läggas ner.

En av dess mest framstående regissörer är Hiromasa Yonebayashi, som samarbetat med Hayao Miyazaki (Gömd av andar, Ponyo). Hans nya film När Marnie var där är en japansk tolkning av en västerländsk ungdomsroman från år 1967. Jag har inte läst Joan G. Robinson, men jag har bott i Japan. I den japanska kulturen är det sorgliga och melankoliska inte banalt. Det talar till känslan av livets obeständighet. Milt vemod och vag längtan präglar Yonebayashis alster.

Den 12-åriga Anna sitter och tecknar vid en lekplats. En voice over-röst berättar: ”Jag hatar mig själv.” Anna lider av astma och kan inte leka med sina jämnåriga. Hon känner sig utanför också på andra sätt. Kanske för att hon är adopterad?

En dag ordinerar läkaren en långvarig vistelse på landsbygden. Annas fostermamma låter henne åka från den nordliga ön Hokkaido till en ort i mellersta Japan. Där bor fostermammans släktingar, ett högljutt och godmodigt medelålders par.

Så börjar Annas väg till sina egentliga rötter, till insikten om det värdefulla i livet. På stranden ligger den gåtfulla Havsgården. Anna upplever en stark déjà vu-känsla vid åsynen av den övergivna villan. I fönstret uppenbarar sig en ung blond flicka som påminner om Alice i Underlandet.

Flickorna blir vänner, men vem är Marnie egentligen? Hon och hennes föräldrar tycks komma från en annan epok. För att inte tala om att de dessutom är gaikokujin, utlänningar. De få gånger Marnies eleganta föräldrar är hemma ställer de till med fest. Trots att sällskapet består av västerlänningar uppför de sig som japaner: Marnies pappa klappar i händerna då festen ska börja, dessutom tycks de ha lite problem med pardans. Det kommer fram att Marnie ofta lämnas ensam eller tillsammans med elaka barnsköterskor.

Är Marnie en fantasifigur, en låtsasvän? Kanske ligger nyckeln till gåtan i den hotfulla silon eller hos den äldre färjkarlen? Han som påminner om Fyrväktaren i Hiroshi Saitos tecknade Muminfilmer.

Med lite fantasi kan en västerländsk tittare tolka När Marnie var där som en metafor för att möta sig själv på tröskeln till vuxenlivet. Å andra sidan, är den egna släkten något otroligt viktigt i den japanska mentaliteten. Att vara adopterad, att inte ha någon egen släkt, är extra smärtsamt i Japan.

I vilket fall som helst kan den finländska publiken fascineras av Yonebayashis vackra anime där olika tidsplan korsar varandra. 

Zinaida Lindén

Omoide no Maani/ När Marnie var där. Regi: Hiromasa Yonebayashi. Manus: Keiko Niwa, efter en roman av Joan G. Robinson. Musik: Takatsugu Muromatsu. Japan, 2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.