Här går det åt skogen

av Axel Vikström

Axel Vikström är frilansjournalist bosatt i Lund

Utanför Systembolaget sitter han. Hukad under en filt med den regnblöta pappmuggen från Pressbyrån i handen. Jag sätter på mina stora hörlurar, trycker upp volymen på podcasten och går genom svängdörren med plastkassen fylld med piss-öl. Låtsas vara alltför fokuserad på något viktigt uppe i trädet för att lägga märke till mannens vänliga leende. Samma rutin varje fredag.

Det är närmast perverst hur duktiga vi människor är på att förtränga det som händer runtom oss. I viss mån är det ju livsviktigt: Om vi konstant gick runt och tänkte på att vi nästa sekund kan drabbas av en hjärtattack eller krossas av ett rasande tak skulle vi ju inte få någonting gjort. Men förträngandet begränsar sig tyvärr inte till hypotetiska högoddsare, och 2015 har det sedan länge gått för långt. Om vi tidigare uppträtt som hästar med något för stora skygglappar framstår vi i dag som strutsar med huvuden djupt nerborrade i sanden.

Det vi dagligen förtränger är en värld som är på väg käpprätt åt helvete. Vi bygger murar runt Europa och värderar kapitalistisk hegemoni högre än människoliv. De priviligierade klasserna har en levnadsstandard som kör jorden i sank. Alltså, planeten håller inte längre. Vi vet att allt det här händer och vi vet att det som görs för att motverka det inte på långa vägar är tillräckligt. Men rädslan för att tvingas förändra vår vardag är så stor att vi största delen av dygnet lyckas förtränga allt.   

Av ren bekvämlighet intalar vi oss att några avdammade elevkårsordförande emeritus, allmänt kända som konservativa politiker, ska lyckas vända på skutan genom att tvinga oss att springa ännu hårdare längs med högerns enda väg. Ju längre en rört sig i journalistiska kretsar, desto mer övertygad blir en om att dessa envisa nissar inte kommer att rädda någon värld. Det hindrar dem inte från att underlätta vårt förträngande genom att försöka framstå som godhjärtade själar samtidigt som de guppar vidare i kapitalets mysiga kajuta.

Ta flyktingfrågan som ett aktuellt exempel. Det är inspirerande att scrolla genom Facebook-flödet och läsa om alla lokala initiativ som görs för att visa solidaritet. Men det är samtidigt en smärtsam påminnelse om att Finland i dag är totalt beroende av  denna gräsrotsaktivism för att framstå som någotsånär mänskligt. För humanitär aktivism skulle ju inte behövas om makthavarna brydde sig lite mera om människoliv än om tillväxt.

Det ironiska är ju att vi har en statsminister som i princip försöker uppmana till aktivism som riktar sig emot hans egen politik. Juha Sipilä ska väl inte demonstrera sin godhet genom att överlåta ett av sina hus till asylsökande. Lika lite som regeringen ska avsäga sig en veckas lön för att demonstrera hur de bryr sig om ekonomin. Nej, de har ju till skillnad från aktivisterna reell makt att arbeta fram politiska beslut för att hjälpa människor. Det är det de ska göra, inte frånsäga sig sin makt genom att leka aktivister.

Det här är minsann inte den mest konstruktiva krönika som jag skrivit. Jag erbjuder inga konkreta förslag på vad som borde göras, för jag ser inte hur dessa förslag skulle gå att genomföras inom ramen för vårt politiska och ekonomiska system. Ska vi lyckas skapa en på sikt hållbar värld istället för att i några år till bita oss kvar i kapitalismen innan vi faller ner för stupet, då måste en radikal samhällsomvandling inträffa väldigt snart. Annars kommer det nog att vara för sent.

Tänk på det en stund innan vi tillsammans förtränger den här kolumnen och återgår till vardagen. Vi hinner säkert till Alko innan de stänger.

Axel Vikström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.