Arn-Henrik Blomqvist prisar kvaliteten på de nya finlandssvenska pjäser som skrivits inom ramen för Projekt Reko. Det småmysiga köksdramat lyser med sin frånvaro.
Finns det något som definierat teaterdiskussionen i Svenskfinland under det gångna decenniet, så är det behovet av nyskriven finlandssvensk dramatik, och på samma gång bristen på densamma. Än har man beskyllt institutionsteatrarna för att försumma nyskrivet, än har den finlandssvenska dramatiken beskyllts för att vara undermålig. Nya grupper har brutit sig loss från det traditionella manuset och börjat skapa teater utgående från helt andra premisser. Grupper som Blaue Frau, Teater 90°, Teater Viirus och inte minst Nya Rampen har kollektivt arbetat fram föreställningar utgående från essäer, debattartiklar, musikstycken och dikter. Samtidigt har olika projekt i större och mindre skala inletts för att främja skapandet av nya finlandssvenska manuskript.
Projekt Reko startades i fjol med finansiering av Svenska kulturfonden för att producera ny finlandssvensk dramatik, dels skriven av personer som inte nödvändigtvis är kända främst som dramatiker. I den första ”kullen” fanns bland annat författare, journalister och skådespelare. Den andra kullen inledde sitt arbete i augusti, och vad gäller gruppens sammansättning följer den samma mönster.
Allt sätts upp
Regissören Arn-Henrik Blomqvist, som tillsammans med Marina Meinander från Labbet håller i trådarna för projektet, är snarast lyrisk över texterna som producerades i den första kullen.
– Jag kan lova att alla texter som skrevs i den första kullen kommer att sättas upp i större eller mindre skala någonstans.
Komedin om Felix liv har redan satts upp av Teater Mestola på Svenska Teaterns Nicken-scen, och beskrevs av Ny Tids recensent Sonja Mäkelä som ”en rolig liten bångstyrig … pjäs”. Fler premiärer är på kommande och i slutet av november sätts åtta av pjäserna upp på Teater Viirus Textfest.
I intervjun på nästa uppslag ställer sig Nya Rampens Rasmus Slätis ändå skeptisk till om det är så intressant för publiken att ta del av specifikt finlandssvensk dramatik. Är det verkligen dessa ”roliga små bångstyriga” pjäser som för teaterkonsten framåt? Blomqvist förnekar å det starkaste att Reko skulle producera navelskådande ankdammspjäser.
– Bland den förra kullens pjäser finns inte en enda veranda som den finlandssvenska släkten slåss om. Det har ju funnits en förkärlek för den lilla finlandssvenska ankdammen länge inom den finlandssvenska teatern, som handlat om släkten och sommarstugor. Men de texter som nu har producerats är totalt renons på sånt.
Mål: explosion
Det har varit för att motverka den navelskådande trenden som Projekt Reko har startats, säger Blomqvist. Han säger att han i tio års tid försökt få igång projektet, men har tills nu inte hittat intresserade finansiärer. Inspirationen kommer från en liknande satsning på finska på 1980- och -90-talen, där både han och Meinander var med på ett hörn via Teaterhögskolan.
– Resultatet var en explosion av finska teaterpjäser, som ledde till att teatrarna började sätta upp och beställa mer nyskriven inhemsk teater.
Blomqvist säger sig ha funderat över vilka som är de beståndsdelar som definierar finlandssvenskheten.
– Det är inte ekonomin, det ser vi i dag med alla nedskärningar, och det är inte snapsvisorna, för dem sjunger också finskspråkiga i dag. Det måste alltså vara något med kulturen. Litteraturen har en mycket stark ställning, och många sade åt mig att de förknippar mycket av det som är unikt finlandssvenskt med teatern.
Internationell standard
Vad Blomqvist hoppas på är alltså en lika bred och stark kulturfront inom dramatiken och teatern som inom den finlandssvenska litteraturen. Inom den finska scenen finns redan flera grupper som nästan uteslutande sätter upp nyskriven finsk teater, som KOM-Teatern, Ryhmäteatteri och Q-teatteri, och det gör de utan att fördenskull vara instängt nationalromantiska eller knutpatriotiska. Ofta hör deras uppsättningar till de mest intressanta inom det finländska teaterfältet. Blomqvist ser inte vad som skulle hindra samma utveckling inom den finlandssvenska teatern, så att den finlandssvenska dramatiken skulle få en lika hög uppskattning som litteraturen har i dag. Han säger att flera av Reko-pjäserna har potential att sättas upp också på utländska scener.
– Man kan se det som att vi försöker bygga en pyramid av finlandssvensk dramatik med en bred bas och en vass topp. Det vi gör nu är att vi börjat bygga på den här basen – då menar jag inte att det inte skulle finnas toppar också bland de redan producerade texterna.
Texterna hänger inte bara på de enskilda skribenterna, utan går igenom lång och rigorös handledning. I arbetsgruppen finns förutom Blomqvist och Meinander också Harri Virtanen, som var en av arkitekterna bakom den finskspråkiga dramatikvågen, och dramaturgen Anna Kölén från Malmö stadsteater.
Frågan om huruvida den nyskrivna dramatiken hjälper till att utveckla den finlandssvenska teatern, eller om resurserna borde läggas på att utveckla teaterformen och lösgöra den från det traditionella manuskriptbaserade arbetet, är relevant, säger Blomqvist.
– Men jag tycker att det redan är gjort. Det som inte är gjort är nya dramer. Det finns redan många grupper som arbetar på annorlunda sätt, de här konstellationerna finns. Men förutsättningen för dem alla är den samma: det vill säga att komma på en idé.
Janne Wass
