Konsten att blåsa upp en bubbla

av Per-Erik Lönnfors

Per-Erik Lönnfors är publicist

Tidigare i år fördes en diskussion om en rödgrön bubbla i finländsk politik. I den levde, sades det, urbana och trendiga helsingforsare som ingenting visste om ett Finland norr om Ring 3.

Nu håller liknande bubblor på att byggas upp globalt. De är resultatet av det nya informationskriget, en del av den nya geopolitiken. Den betonar, vid sidan av den klassiska geopolitikens militärstrategi, också ekonomiska, teknologiska och kulturella faktorer.

I dag är den traditionella geopolitiken på väg tillbaka, samtidigt som den nya håller på att raffineras. Nyckeln till det nya informationskriget är att behärska den allt mer digitaliserade medieteknologin.

Förut var allting enklare. I Nazityskland gjorde sig Goebbels lätt till herre över radio och film. I Sovjetunionen var pressens uppgift uttalat att ”propagera, agitera och organisera den socialistiska revolutionen”.

Vid en exkursion till Journalisthögskolan vid Moskvas universitet på åttiotalet ställde jag den naiva frågan hur man lärde journalisterna att skaffa fram nyheter. Jag var influerad av mina egna studier i USA, där huvudämnet var ”research methods”.

Högskolans rektor förstod inte vad jag talade om! Jag måste upprepa frågan, och förklara en verklighet som han inte kände till. Till slut klarnade det, och jag fick svaret:

– De kommer från regeringen.

Idag är det svårare att behärska informationen. Hur propagandan bedrivs, och hur man försöker kringgå den, beskrevs av den grundande medlemmen av projektet ”Meduza”, Ivan Kolpakov, vid ett besök hos Finlands Svenska Publicistförbund nyligen (en intervju med Kolpakov av Nadia Beard i The Calvert Journal kan läsas på nätet).

Enligt Kolpakov kontrolleras alla ryska medier direkt eller indirekt av Kreml. Det innebär att journalistiken i landet ersätts av propaganda. Den av Kreml kontrollerade televisionen är den främsta källan för information, internet censureras, mediernas frihet begränsas och oberoende medier måste kämpa för sin existens. (Se kartan över det ryska medielandskapet i Ny Tid 10/2015, red.anm.)

Detta drabbade före ockupationen av Krim den framgångsrika nätsajten Lenta.ru. Efter en dispyt om bevakningen av Ukraina mellan ägaren, oligarken Alexander Mamut och chefredaktören Galina Timtjenko fick Timtjenko sparken.

Det ledde till att hon tog med sig 20 journalister och startade Meduza-projektet i Riga. Meduza sprider nyheter om Ryssland, för ryssar i hemlandet men också i de baltiska länderna. Där är den ryska televisionen populär, och dess världsbild sväljs med hull och hår.

Ivan Kolpakov betonar starkt att Meduza inte är organ för någon politisk opposition. Den vill bedriva traditionell, oberoende journalistik. Detta behövs eftersom tv ger en falsk bild av Ryssland, och av världen. Rysk television håller hög nivå och är populär, skapad av begåvade journalister. Sedan början av 90-talet har den allt mer dominerats av underhållning, filmstjärnor och sport.

Tv-nyheterna var upptagna av Ukraina så länge att ryssarna kunde tro att de bodde där, skämtar Kolpakov. Sedan kom Syrien, så nu tror de att det är där de lever. Om man litar på tv så vet man att Ukraina är fascistiskt, liksom Lettland.

Rysk tv blåser upp dåliga nyheter om yttervärlden. Flyktingar håller enligt den på att förstöra Europa, som kommer att bli islamiskt. Snart blir EU fyllt av terrorister och homosexuella.

En annan inriktning satsar på det patetiska, konstiga och avvikande. Barack Obama blir en clown, eller ståuppkomiker. Ett element i propagandan är att använda falska källor, som låter trovärdiga. Man kan ange ”News of Germany” som källa trots att inget sådant existerar. Citerade ”internationella experter” kan säga att Putin är världens ledare.

Sammantaget skapar detta en surrealistisk värld. Från regeringen får man obegripliga lagtexter om ”icke önskvärda organisationer”. Jämfört med detta är Franz Kafkas värld en barnlek. ”Det här är inte Kafka, det är Ryssland”.

Mot detta vill Meduza ställa faktabetonad journalistik som bevakar nyheter, sport, kultur och vetenskap. Den vill vara en motvikt mot propagandan. Däremot är det övermäktigt att försöka slåss mot den. Den är för massiv, en cirkel av falsk information, finansierad med miljarder från Rysslands goda ekonomiska utveckling före prisfallet på olja och den internationella finanskrisen.

Så länge internet var fritt kunde Lenta.ru fungera i Ryssland. Men så började man blockera Wikipedia. Nu försöker Meduza ducka för blockeringen av webben genom att använda applikationer. Det är svårt för censorerna att ge sig i kast med Apple och Google.

Mord på journalister har väckt uppmärksamhet i väst, men Ivan Kolpakov tonar ned dem som metod för att kontrollera journalister. De mord som utförs sätter han på den allmänna kriminalitetens konto. Mord riskerar skandal.

Ett mera raffinerat sätt är att pressa medieägarnas ekonomiska intressen, som alltid finns i bakgrunden. De får inte äventyras av konflikter med Kreml. En annan är att klämma till chefredaktören, och indirekt journalisterna, via dennas kontakter med myndigheterna. Utan dem kan man inte fungera som chefredaktör.

Beslutet att etablera Meduza i Riga förklaras med flera orsaker. Inga sociala medier kan startas i Ryssland utan bakgrundskrafter, vilka Meduza saknar (uppgiften är att göra journalistik, inte stöda någon opposition). I Riga kan projektet inte kontrolleras med pengar. Journalisterna är svårare att komma åt. Det mentala klimatet är annorlunda, och byråkratin mindre.

Antalet besökare på Meduzas sajter har vuxit snabbt på halvannat år, men är fortfarande en droppe i ett hav av miss- och desinformation. I Lettland har projektet välkomnats. Letterna tar det som ett förtroende för landets frihet, demokrati och polisväsende.

Meduzas finansiering förblir oklar. ”Vi är för finansiell transparens, men i vår nuvarande situation kan vi inte vara transparenta”, heter det.

Riga har under senare år lockat till sig ryska oligarker med något som man kallar ”gyllene visum”. De motiveras av rädsla för utvecklingen i Ryssland och önskan att förtjäna pengar.

Allt färre ser någon framtid i Ryssland. När jag träffar unga ryssar, eller vitryssar, slås jag ibland av tanken att de inte vill offra ett helt liv på att stå i opposition. ”Not in our lifetime” är det pessimistiska budskapet. Vill man sticka hål på den ryska mediebubblan måste man göra det utifrån. Natos kommunikationscenter för motpropaganda, Nato Center of Excellence, öppnades i Riga den 20 augusti i år.

Per-Erik Lönnfors

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.