Krävande minimalism i nuet

Festivalen Baltic Circle fortsatte i år ställa intressant, gränsöverskridande performans i blickfånget, bland annat med Anna Torkkels timmeslånga verk Vanitas. Dansaren och koreografen Torkkel uppträdde tillsammans med den japanska performansartisten Tashi Iwaoka, den visuella konstnären Elina Minn och ljudkonstnären och musikern Johanna Porola på nya WHS Teatteri Union vid Långa bron i Helsingfors.

Det bästa sättet att beskriva Torkkels verk är kanske att helt enkelt beskriva det. Verket består av sex från varandra fristående scener.

Scen 1: Torkkel och Iwaoka står på scenen och gör squats med stigande och sjunkande frenesi, samtidigt som de gör enkla gester med armarna, till bakgrund av en monoton elektronisk ljudmatta som också stiger och sjunker i frenesi. Detta pågår i närmare 15 minuter.

Scen 2: Rekvisita hämtas in på scenen, så den påminner om en tavla med stilleben och Minn sätter sig i mitten i klassisk modellposering. Hon stirrar ut i publiken och säger ”One. One. One. One…” Detta fortgår också i nära 15 minuter.

Scen 3: På bakfonden projiceras ”myrornas krig” och vi hör urbant cafésorl. I dunklet står Torkkel i mjukbyxor och ett lager tröjor, linnen och toppar som hon i slow-motion klär av sig, tills hon står i sin sista topp och underbyxor. Scenen blir svart.

Scen 4: Då ljuset slås på sitter Iwaoka naken på scenen med ryggen mot publiken och slickar sig själv som en katt. Han börjar sträcka på sig njutande och rullar runt på scengolvet med kattliknande rörelser.

Scen 5: Scenen är tom och fylls med rök. Inget händer på flera minuter.

Scen 6: Torkkel kommer in på scenen i samma mjukbyxor och bekväma vardagskläder som förut och framför ett förlösande, enkelt, ”slarvigt framfört” dansnummer, som om hon dansade för sin egen njutnings skull i sitt vardagsrum, bland stillebenen på scenen, till vacker livemusik av Porola. Slut.

Torkkels föreställning är inspirerad av barockens franska konst, och enligt Torkkel själv av dansaren och hovkompositören Jean-Baptiste Lully, en av de tidiga tvärkonstnärerna. Alla scener frammanar känslan av ett nu, ett ögonblick, en närvaro, som de evigt upprepade gesterna och orden i början av performansen, till katten som njuter av ögonblicket av slickning och sträckning, oberörd av publikens blick, till stunden då publiken får sitta med sitt eget ögonblick vid en tom scen.

Under föreställningen sitter jag och hoppas på att något ska hända, att det ska komma någon twist eller ett nytt, spännande element. Dansnumret på slutet fungerar delvis som sådant, men då är det lite för sent. Idén är klar, den monotona lunken på scenen ska få oss att reflektera över närvaron, stunden, här och nu. Däremot erbjuder performansen inte riktigt några stimuli för att få dessa funderingar att hitta andra banor än de som funderingarna tagit under tidigare föreställningar vi sett där vi med hjälp av upprepningar och monotonitet uppmanats fundera på närvaron, stunden, här och nu. Man kan hitta fler tolkningsmöjligheter om man analyserar de olika scenerna var för sig, vilket det säkert också är meningen att man ska göra. På grund av deras minimalistiska approach kommer tolkningarna att variera från person till person, vilket säkert ger upphov till intressanta diskussioner över ett glas vin efter föreställningen.

Vad ljus, ljud och koreografi anbelangar är Vanitas oklanderlig, speciellt Porolas ljuddesign och musik förtjänar en eloge. Torkkels naturliga och choséfria grepp är uppfriskande. Möjligtvis kunde man ha utnyttjat det visuella elementet med video och konnotationerna till måleriet i högre grad. Föreställningen är ställvis njutbar, men krävande för publiken på grund av dess minimalism, och kan upplevas som tråkig. Den hade kanske fungerat bättre i en annan kontext – då man bänkar sig i en klassisk teaterläktare kommer man in med vissa förväntningar. Hade inramningen varit ledigare, som i Mårten Spångbergs The Internet senare samma kväll, hade kanske också den lekfulla attityden smittat av sig mer på publiken – eller i varje fall den här recensenten. Performans av detta slag är dock svår att ge auktoritativa utsagor om, och antagligen hade många i publiken en helt annan upplevelse. 60 minuter av sitt liv kan man gott sätta på en konstupplevelse även om den inte är världsomvälvande.

Enligt Torkkels webbsida kommer Vanitas att uppföras på Kutomo i Åbo, ett utrymme som antagligen lämpar sig bättre för föreställningen.

Text: Janne Wass
Foto: Tani Simberg

Vanitas. Koncept och koreografi: Anna Torkkel. Regi: Anna Torkkel & Tashi Iwaoka. På scenen: Anna Torkkel, Tashi Iwaoka, Elina Minn. Video: Elina Minn. Musik & ljuddesign: Johanna Porola. Dräkter: Piia Rinne. Ljusdesign: Teo Lanerva. Urpremiär på Baltic Circle-festivalen 12.11. Uppförs senare på Kutomo i Åbo.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *