Om två veckor inleds FN:s stora klimatkonferens i Paris, COP 21. Lars Sund hurrar inte.
Det har många gånger sagts att Parismötet är vår sista chans att nå ett klimatavtal som hindrar jordens medeltemperatur från att stiga mer än två grader Celsius. Tyvärr kommer det inte att ske – om inte ett underverk inträffar. Visserligen kommer delegaterna med all sannolikhet att hamra till ett avtal efter den sedvanliga rundan av nattmanglingar och förhandlingar i kuloarerna – men det kommer att bli ett svagare avtal än det som skulle behövas för att klara tvågradersmålet. Avtalet är tänkt att bygga på frivillighet, inte tvång, vilket förhoppningsvis ger en bred uppslutning bland världens länder, men uppslutningen köps till priset av en låg ambitionsnivå.
Under de två veckor klimatmötet pågår i Paris le Bourget kommer ett spöke att vandra längs korridorerna i mässcentret – spöket av fiaskot i Köpenhamn 2009, där parterna misslyckades med att förhandla fram ett bindande avtal. Ett nytt nederlag skulle troligen innebära dödsstöten för hela FN:s klimatprocess. Därför kommer man i Paris att göra allt för att ro förhandlingarna iland.
Förutsättningarna för ett avtal ter sig onekligen bättre nu än för sex år sedan. Först och främst är den politiska viljan att vidta reella åtgärder betydligt större än 2009: att de två största klimatbovarna USA och Kina kommit överens om att minska sina utsläpp av växthusgaser har avgörande betydelse, liksom att EU kommer till Paris med ambitiösa klimatmål. Kanada, som under den konservativa Harper-regimen hoppade av Kyoto-avtalet, har fått en ny regering som lär styra in klimatpolitiken på ny kurs. Det kommer att sätta press på Australien, numera ensamt bland industriländerna om att ha en regering – konservativ, givetvis – som alltfort låter sig influeras av ”klimatskepticism” och ignorans.
”Klimatskeptikerna” kan sägas ha gjort intellektuell konkurs, de spelar numera i samma ignoransens gärdsgårdsserie där man återfinner antivaccinationsrörelsen, tefatstroende och andra stollar. Till och med i USA visar gallupar att mer än 70 procent av befolkningen numera delar åsikten att jorden blir varmare till följd av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Samtidigt har forskarnas förståelse av jordens klimatsystem genomgått en enorm fördjupning: mycket av det som ännu för 25 år sedan var föremål för en livlig inomvetenskaplig debatt kan idag beläggas med 95-procentig säkerhet – den ”guldstandard” som måste gälla innan vetenskapen kan förklara ”så här är det”.
Plus tre grader
Vi vet alltså med säkerhet att jordens medeltemperatur stiger – i skrivande stund är uppvärmningen 1,065 grader jämfört med förindustriell tid. Fjolåret blev det varmaste sedan de globala mätningarna inleddes på 1880-talet och innevarande år verkar kunna bli ännu varmare. Redan nu, när uppvärmningen alltså bara är drygt en grad, kan man skönja de första effekterna av klimatförändringarna. Vi ser mera extremväder – värmeböljor, torka, våldsamma skyfall, översvämningar – som kan länkas till stigande temperatur.
I september i år nådde havsisen i Arktis sitt fjärde lägsta årsminimum sedan satellitmätningarna startade för mer än 35 år sedan. Grönlandsisen smälter, liksom 95 procent av glaciärerna i Himalaya, Anderna och andra bergstrakter, vilket bidrar till att världshaven stiger i allt snabbare takt – för närvarande med 1,9 millimeter per år enligt färska siffror från amerikanska rymdstyrelsen NASA. FN:s klimatpanel spår att havsytan kan stiga med 6,4 meter under nästa sekel och även de beräkningarna kan vara i underkant, om man får tro en ny studie av den amerikanska klimatforskningens nestor James Hansen och hans medförfattare. Men även sex meter mera vatten är mycket dåliga nyheter, inte bara för flera ö-nationer i Stilla havet som hotas av utplåning under 2100-talet, utan också för många av världens kusttrakter och storstäder som kommer att översvämmas.
På det här viset kan man fortsätta att räkna upp följderna av en varmare jord – följder som inte ligger långt borta i en obestämd framtid utan som redan är märkbara för oss som lever här och nu och som sannolikt kommer att leda till att den värld våra barnbarnsbarn ärver kan vara nära tre grader varmare än i dag.
Att jordens medeltemperatur faktiskt kan stiga med tre garder eller mer ter sig tyvärr allt mer sannolikt. I praktiken har vi redan övergett FN:s mål att begränsa uppvärmningen till två grader – ett mål som sattes när en temperaturökning på 1,5 grader, som då ansågs vara den absolut övre gränsen för en ”ofarlig” uppvärmning, visade sig omöjlig att uppnå. Parisavtalet är tänkt att bygga på parternas egna frivilliga åtaganden. När de klimatplaner som lämnats in av 150 länder summeras blir uppvärmningen mellan 2,7 och 3,5 grader, beroende på hur man väljer att räkna.
Energirevolution
Parisavtalet är tänkt att utformas så att det kan skärpas under resans gång. Frågan är om en sådan mekanism kommer att fungera. Kina, USA, EU och Indien är världens klimatbovar, vilkas sammanlagda utsläpp står för drygt 50 procent av alla klimatutsläpp. USA och EU har lovat betydande utsläppsminskningar fram till 2030 medan Kinas utsläpp kommer att fortsätta att stiga fram till dess innan de vänder.
Men vad händer när ”den sovande jätten” Indien vaknar och på allvar försöker få igång tillväxten? Faran är att Indien slår in på en ohållbar väg med fossil energi. Det gäller även många andra utvecklingsländer, som hävdar att tillväxten måste gå före utsläppsminskningar.
Finns det några ljuspunkter? Jo – framför allt den energirevolution som just nu äger rum. Sol, vind och andra förnybara energikällor står för allt större del av energiförsörjningen och blir snabbt allt mer lönsamma. Och klimataktivismen växer på gräsrotsnivå, överallt i världen, som Naomi Klein visar i sin nya bok This Changes Everything. Den nuvarande kapitalistiska ordningen står mot klimatet, konstaterar Klein. Inom ramen för nuvarande ekonomiska system kan klimatet inte räddas. Valet är vårt – och det är bråttom att välja.
Text: Lars Sund
Illustration: Otto Donner
