Otso Harju studerar indisk politik.
Delhi har idag över 25 miljoner invånare; år 2030 lär det vara närmare 40. Migrationen till storstäderna är inte enbart mer intensiv utan även kvalitativt annorlunda än urbaniseringen annanstans i landet. I huvudstaden finns ingen tillverkningsindustri, utan det är mängden människor som i sig själv skapar jobben. Stadens rika utlokaliserar inte enbart hundrastningen, utan största delen av hushållssysslorna. Om de lägre klasserna skulle försvinna skulle medelklasslivet upphöra inom tio minuter. Tillgången till billig arbetskraft baserar sig på tillgången till billigt boende, på det som brukar kallas slum. Medelklassen både bidrar till att skapa slummen och är beroende av den, men vill ändå inte erkänna den. Trots att man kräver billiga arbetare, vill man inte att deras liv ska synas. Istället lobbar många aktivt för att tvångsförflytta de människor man själv bjudit in.
På sistone har jag försökt förstå systemet bakom demoleringen av slummar i dagens Delhi. Vad som gör situationen speciell är att orderna att rasera inofficiella kvarter oftast inte kommit från staten, stadsförvaltningen eller byggnadskontoret, utan från domstolar som tagit beslut på basen av klagomål från ”offentligheten”. Tittar man närmare på vem det är som står bakom klagomålen, visar det sig vara så kallade residents’ welfare associations, alltså en slags stadsdelsföreningar som driver privilegierade bostadsområdens intressen. Enligt dessa föreningar gör slummarna livet surt för alla andra, och hindrar Delhi från att bli en stad i ”världsklass”.
Juridiskt baserar sig det hela på en mekanism som i tiderna skapades för att erbjuda mindre bemedlade en möjlighet att söka rättvisa utan att behöva ha pengar till en jurist. Public interest litigations är fall som högsta domstolen själv driver vidare, efter att någon påpekat att ett eller annat kan anses gå emot allmänhetens intresse. Domstolen står själv för undersökningen och andra relaterade kostnader, och vanliga dödliga behöver således inte genomlida den dyra och extremt tidskrävande juridiska processen. Som många andra saker i Indien var det hela en fin idé som idag kommit att gå tvärt emot sitt ursprungliga syfte. I stället för att skydda fattigare människor används mekanismen nu för att driva dem från sina hem.
Finlands befolkning är betydligt mindre än mängden sluminvånare i Delhi. För att dessa miljoner människor ska kunna ses som ett hot mot ”allmänhetens” intresse, måste fattigare bostadsområden diskursivt konstrueras som farliga. I stadsdelsföreningarnas klagomål, i domstolsbesluten och i medelklassmedier presenteras de fattiga idag antingen som per definition korrumperade av sin omgivning, eller så ses omgivningen som en reflektion av invånarnas moraliska och biologiska förfall. Att bo i ett hus byggt av vad som råkat finnas till hands gör dig enligt detta tänkande till en vektor för sjukdomar, våld, förtryck och all slags smuts. Oberoende av hur lite du konsumerar eller om du har rinnande vatten i ditt hus ses du som orsaken till att Delhi svämmar över av sopor och obehandlat avloppsvatten. Och som reaktionen på den ökända gruppvåldtäkten år 2012 visade, är du i många ”progressiva” medelklassögon även högst antagligen våldtäktsman. Hederliga barn kan inte leka på gatan för att dina barn är där.
Statistik från Pew Research Center visar att 95 procent av indierna tjänar under 300 dollar i månaden (cirka 9 euro om dagen). Av dessa tjänar de flesta rejält under denna redan i sig låga gräns för “medelinkomst” (med 300 dollar kommer man inte väldigt långt i en stad som Delhi). Allra högst kan alltså fem procent av landet tänkas ha tillgång till den typ av livsstil som reklamer i engelskspråkiga medier visualiserat som ”medelklass”. Hur kan en så liten minoritet ha fått ensamrätt på definitionen av vad som anses vara gott för allmänheten?
Ett annat aktuellt forskningsresultat kan kanske hjälpa oss förstå. För jämför man procenten från Pew med kartläggningen av indiers uppfattning av sin egen klasstatus, utförd av centret för Indienstudier vid University of Pennsylvania, börjar man ana hur framgångsrikt pr-projektet ”det indiska tillväxtmiraklet” de facto har varit. Hälften av dem som svarade, oberoende av om de bodde i en by eller i Bombay och oberoende av hur mycket de tjänade, uppfattade sig själva som någon typ av medelklass. Femtio procent jämfört med fem. Minst nio av tio inbillar sig.
Ofta när vi tänker på så kallad ekonomisk utveckling fokuserar vi enbart på vad de fattiga ska göra för att komma upp i livet. Vi glömmer att det hela är en kamp där att hindra den enas frammarsch står i den andras intresse. Att få dem vi förtrycker tro sig redan vara vinnare är ett effektivt sätt att göra detta.
Efter den globala recessionen har det blivit populärt att tala om problemet med de superrika, vilket i sig förstås är bra. Att några män äger hälften av jorden är väl det klart största problemet. Men lika intressant är att de flesta av oss aktar sig noga för att tala illa om medelklassen. Tvärtom framställs denna fortfarande som den vettigaste och mest moraliska av alla klasser, i Indien mer än annanstans. Idag inser vi att storföretag och deras ägare lever på att förtrycka andra, men ser sällan på oss själva. I Delhi märker man hur även medelklassen lever på att hålla andra fattiga, samtidigt som den jobbar hårt med att förtränga det. Det är medelklassen själv som ser till att Delhi aldrig kan bli ”världsklass”.
Otso Harju
