Statsministern

Jolin Slotte
Jolin Slotte är författare
Hemma hos oss bor en blivande politiker. Det hävdar åtminstone 10-åringen själv. Hon grubblar redan över vilka ämnen hon ska läsa i gymnasiet och vad det lönar sig att studera för att hon ska nå målet – posten som statsminister.

Jag försöker att inte krossa hennes drömmar. Inte för att jag skulle betvivla hennes målmedvetenhet eller hennes förmåga, men jag tänker att om hon inser hur korrumperad politiken är, så tappar hon gnistan.

Men vi tittar på nyhetssändningar tillsammans och hon bläddrar i dagstidningen för att hon vill bilda sig en uppfattning om det samhälle hon lever i och den globala verkligheten som råder.

Det är inte lätt att som 10-åring se hur orättvis världen är. Det är inte heller helt enkelt att inse att du är privilegierad och att många i din ålder har lidit ända från födseln, men att dina påverkningsmöjligheter ändå är mycket begränsade. Det är inte heller helt lätt för henne att förstå de prioriteringar som idag görs i riksdagen, även om också hon inser att pengarna sinar och problemen hopar sig.

Hon tappar inte hoppet! I stället gör hon det som hon själv tycker är viktigt: hon läser. Skönlitteratur, faktaböcker och dagstidningar. Hon frågar, diskuterar och testar sina åsikter på de vuxna i familjen. Och när hon har bestämt sig för att hon kan formulera sina egna tankar, så skriver hon brev. Tre brev har hon skrivit, bett om att få språkgranskade för att göra ett gott intryck på mottagaren, skrivit om och slutligen postat.

Sedan har hon väntat.

Vi har talat om hur svårt det är att få svar. Att mottagaren har bråda tider och många arbetsuppgifter. ”Men om ett barn skriver om hur viktiga skolor, bibliotek och åldringar är, så måste han väl förstå det och svara på brevet. Och han har väl anställda, som kan svara om inte han själv hinner”, säger hon.

Av erfarenhet vet hon att till och med kungligheter besvarar brev och att de har anställda som sköter deras korrespondens. När kronprinsessan Victoria gifte sig med sin Daniel var hon så betagen av Daniels tal att hon skrev till paret. ”Nu förstår jag varför du älskar Daniel”, stod det och ett tack-kort med bröllopsfotografi och text skriven med guldbokstäver kom på posten några månader senare.

Även den här gången fick hon svar. För en tid sedan kom det ett kuvert med Statsrådets stämpel på. Lyckan var obeskrivlig. ”Ni hade fel”, sa hon med gnistrande ögon och lycklig röst. ”Han tycker visst att barns åsikter är viktiga!” Och svårt var det att argumentera mot det. För det hade ju kommit ett brev med hennes namn på.

Försiktigt öppnade hon kuvertet och plockade ut innehållet. En stund var det helt tyst. Sedan kom besvikelsen.

Det enda som fanns i kuvertet var ett fotografi på statsministern och hans tryckta autograf på bilden. Inte ett tack, inget svar, ingenting.

Till all lycka övergick besvikelsen till skratt ganska snabbt. ”Kanske han inte ännu lärt sig skriva”, sa hon efter en stund. Och så blev skrattet till ilska. ”Så här får man inte göra mot barn!”

Svarsbrevet författades i ilska, men tonen var ändå relativt god.

”Barn är viktiga. Barn är framtiden. Det är vi som bestämmer när ni politiker är gamla”, var budskapet. Att lämna barnen med en stor statsskuld är förstås ett problem, men att påstå att barnen är viktiga, men att samtidigt göra stora nedskärningar som påverkar deras vardag och deras möjligheter just nu är orättvist. Också barn kan se genom en välpolerad yta och ett glansigt fan-foto och inse att det är ett försök att undvika frågor.

Jolin Slotte
Bild: Louis XV av Frankrike, tavla av Rigaud

En reaktion på “Statsministern”

  1. Tack Jolin! Vilken fin betraktelse och beskrivning. Tänk vad mycket barnen måste lära sig och vilka besvikelser de kommer att erfara i livet, ja. Men att bli cyniker är inte ett alternativ. Hälsa henne att kämpa på för det hon tror på och att vi behöver bättre politiker!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *