Tre frågor till Anna Hagen

producent för Jakobstad Music & Arts, som ordnades i oktober.

1. I din och Albin Davidssons kandidatuppsats kommer ni fram till att män ofta är överrepresenterade på musikfestivalscenerna. Varför ser det ut så?

– När vi tittade närmare på de bakomliggande problemen insåg vi att det till stor del är en ond cirkel. Till att börja med beror det till stor del på hur flickor och pojkar uppfostras heteronormativt. Pojkar uppmuntras att ta plats på ett annat sätt än flickor, och att satsa mer på att utveckla sina fritidsintressen. Som tjej granskas en ofta hårdare och bedöms just som tjej och representant för alla tjejer snarare än som individ. Redan där måste en som ung på något sätt gå emot sig själv och våga trotsa normer och det är ju inte det lättaste just i tonåren när en ofta väljer sina fritidsintressen. Ju längre upp i åren en kommer desto färre tjejer finns det som utövar musik. Det finns fler sångerskor än kvinnliga instrumentalister, men där visar våra källor på att det kan bero på att det i allmänhet anses okej för tjejer att sjunga då det tolkas som att de utrycker sina känslor, medan männen uppmuntras att bli tekniskt skickliga på ett instrument.

2. Kan det här förändras och i så fall hur?

– Ja, och där har hela kulturbranschen, andra delar av den onda cirkeln så att säga, ett ansvar. Till exempel är det ofta män som arbetar på bokningsbolag och väljer att lyfta fram andra män för oss arrangörer. Jag vill inte prata om kvotering, men vi måste göra aktiva val för att visa en bredare bild av verkligheten, tänka jämställt och intersektionellt, alltså inte bara i fråga om kvinnor och män utan att även icke-vita och HBTQ-personer synliggörs. I min värld ska scenerna återspegla samhället och det består ju inte bara av vita cis-män.

3. Hur ser det ut med jämställdheten på Jakobstad Music & Arts?

– I Jakobstad, precis som i resten av Finland, är det väldigt dåligt, men en måste börja någonstans och årets festival var ett steg i rätt riktning. Vi hade till exempel Nino Ramsby från Sverige som står på scen och spelar under sin könskorrigeringsprocess och en kvinnlig saxofonist, Amanda Sedgwick, som har flera bandmedlemmar av olika etniskt ursprung. Bara det att få se en tjej spela på scen kan betyda mycket för ungdomar och vad de upplever som möjligt.

Pär Jonasson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *