”När mamma fotade i Irak, åt vi dadlar. I en av dem fanns en kula. Jag svalde den av misstag. Kanske den finns kvar i mig.”
Den tonårige Conrads (Devin Druid) mor Isabelle (Isabelle Huppert) var en prisbelönt krigsfotograf som kunde göra vad som helst för att få en bra bild. Hennes arbete var som en drog för henne. Samtidigt sökte Isabelle acceptans och förtroende hos de lidande människor som hon fotograferade.
De flesta krigsfotograferna har inget hem att återvända till. Fransyskan Isabelle hade en familj i USA: en äkta man och två pojkar. Tre år efter hennes död i en bilolycka försöker de omvärdera hennes liv och se sina egna glädjestunder och tillkortakommanden genom sina minnen av henne.
Louder than Bombs är norrmannen Joachim Triers första engelskspråkiga film. Med sina tidigare filmer (Reprise, Oslo, 31 augusti) har Trier, en avlägsen släkting till Lars von Trier, profilerat sig som en intelligent och observant företrädare för europeisk art house-film.
Hans nya drama börjar med en gripande bildsekvens vackert filmad av Jakob Ihre: ett nyfött barn griper tag i sin mammas (Amy Ryan) finger. Den nyblivne pappan är Jonah (Jesse Eisenberg), Isabelles äldsta son. Kort efter sin babys födelse åker Jonah till sin hemstad för att hälsa på sin far (Gabriel Byrne) och sin lillebror Conrad.
I själva verket var Isabelles död ingen tillfällighet. Hon tog sitt liv. På den tiden var Conrad bara 12 år. Han fick aldrig veta den smärtsamma sanningen. Det blir Jonahs uppgift att berätta den för honom.
Filmens första halvtimme ser otroligt lovande ut. Spänningen och empatin byggs upp, förväntningarna är höga – inte minst på grund av den fina skådespelarensemblen. Dessutom minns jag en annan film om en kvinnlig krigsfotograf och hennes familj, Tusen gånger godnatt av Erik Poppe, med Juliette Binoche i huvudrollen. Är Triers film kanske mera artikulerad?
Louder than Bombs byter perspektiv och riktning hela tiden. Isabelles äkta man offrade sin skådespelarkarriär för att ta hand om pojkarna medan Isabelle var ute i världen och fotograferade. Hennes starka bilder återskapas med kuslig precision, på gränsen till frosseri i misär och död. De alternerar med talrika flashbacks som sammanfattar Isabelles och hennes anhörigas liv, med Conrads dagboksanteckningar som återges genom en voice over, med enstaka surrealistiska inslag.
Filmens struktur är alldeles för rörig med tanke på dess djupa psykologiska ambitioner. Framställningen lämnar ett ganska ytligt intryck. En massa intressanta detaljer kumuleras utan att åskådaren får någon chans att bearbeta dem.
Conrad spelar jämt datorspel. I sina försök att nå honom går hans pappa in i hans virtuella värld och möter sin son där i form av dennes olika avatarer. Precis som mycket annat i filmen fladdrar denna fantastiska metafor alldeles för raskt förbi. Samtidigt dröjer filmmakarna lite väl länge vid några episoder som de sedan avstår från att tolka.
Byrne gör sitt bästa för att blåsa liv i sin rätt så tama rollkaraktär. Huppert är bara Huppert, gåtfull och ouppnåelig. Till filmens fördelar hör ”bröderna” Druids och Eisenbergs övertygande rolltolkningar. Också Conrads lilla flamma (Ruby Jerins från Remember Me) är en minnesvärd gestalt. En hälsning till American Beauty.
Zinaida Lindén
Louder than Bombs. Regi: Joachim Trier. Manus: Joachim Trier, Eskil Vogt. Foto: Jakob Ihre. I rollerna: Isabelle Huppert, Amy Ryan, Jesse Eisenberg, Gabriel Byrne, Devin Druid. Drama, USA 2015.
