Frivilligt skuldsatt

av Susanne Björkholm

Susanne Björkholm är vetenskapsjournalist

Vår regering är på många sätt ganska infantil. Den påminner i sin dagliga politikföring om småpojkar som vet med sig att de är duktiga på sina trehjulingar ute på förortens parkeringsplatser men som nu har satt sig i cockpiten på en Airbus A380 med tron att trehjulingskonsterna går att implementera där direkt. De drar i alla spakar för att se vad som händer och får sedan bråttom att försöka ställa allt till rätta när alarmen tjuter och planet börjar kränga.

Dessutom ljuger regeringen lika friskt som småpojkar med handen i kexburken. Eftersom regeringens småttingar är redan ganska gamla och dessutom ministrar, är beteendet inte enbart gulligt.

Att ljuga är aldrig riktigt kosher, men det godkänns som medel i krig. Man får – till och med bör – ljuga för fienden för att åsamka maximal förstöring och förvirring.

Och visst är det ganska uppenbart, att regeringens fiende nummer ett är vi, det finländska folket.

Kanske är det ett tecken på regeringens teknokratiska sifferrespekt, att det fragment av sanning Stubb lämnat kvar i sitt uttalande om förvaltningsregistren är just procenttalet? Han säger att 90 procent av myndigheterna förhåller sig positivt till lagförslaget när de facto 90 procent motsätter sig det.

Naturligtvis har jag inga bevis för att regeringen driver sin politik i syftet att förstöra välfärden och sälja landet till lägstbjudande kapitalinvesteringsbolag. Men om så inte är fallet kan politiken förklaras endast med sådana mängder enfald och blindhet att jag har svårt att tro Sipilä och Stubb om så låga kognitiva kapaciteter.

Tänk bara på den största och mest betydelsefulla av lögnerna: att Finland är överskuldsatt och att vi måste börja betala nu genast för att landet skall komma på fötter igen. Precis som Stubbs lögn om förvaltningsregisterlagen, är det här en osanning på exakt 180 grader.

Det är ett faktum, att varje euro som staten avkortar skulder med, är en euro bort från den privata sektorn. Alla pengar som cirkulerar i ekonomin är någons skuld till banken och varje återbetald euro slutar existera när den betalas. Så perverst är dagens penningsystem, att endast en ständigt ökande skuldsättning kan göra det möjligt att ekonomin inte helt skär ihop som nu.

Så fort mänskor och företag och stater och vem som helst sammanlagt betalar bort mera skulder än alla lyfter, minskar mägden pengar i ekonomin och det uppstår en depression. Så länge staten fortsätter att öka sin skuld, kommer mera pengar i omlopp för privat konsumtion och privat skuldavkortning.

Det här är inte ideologier eller teorier, endast aritmetik – pengar är alltid ett nollsummespel på kort sikt. I det långa loppet är de ett minussummespel, eftersom räntan gör att förutom alla pengar som finns, så kommer också all förmögenhet som fungerar som säkerhet för lånen, till slut att tillfalla bankerna.

Naturligtvis kan inte systemet rulla på till sin logiska slutpunkt, men frågan är: hur länge till skall vi låta det ske?

Hur länge än skall framför allt staterna låta sig bli utsugna av banker? Att stater med egen valuta inte finansierar offentliga sektorns underskott med egna centralbanksmedel, utan väljer att låna pengar av privata banker mot ränta, är ett politiskt beslut. Det är inte nödvändigt, endast ideologiskt.

I Ville Iivarinens utomordentligt viktiga bok Raha – mitä se todella on ja mitä sen tulisi olla (ung. Pengar – vad de verkligen är och vad de borde vara) beräknar han att vår nuvarande statsskuld skulle vara 47 miljarder om vi hade valt att använda räntefria centralbankspengar. I stället ligger vi 100 miljarder på minus. Alldeles frivilligt.

Text: Susanne Björkholm
Foto: Otto Donner

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.