Sjunkna städer

av Ny Tid

Oavsett vad vi gör för att minska växthuseffekten så kommer New Orleans och Miami och en räcka andra amerikanska kustnära storstäder snart att ha sjunkit under havsytan, visar en ny amerikansk studie. De här två ikoniska metropolerna i sydvästra USA är två av 144 amerikanska städer som är garanterade att på sikt dränkas på grund av den stigande havsnivån. Tyvärr finns inte heller i övrigt någon quick fix som kan rädda oss från den allt mera besvärande klimatfrågan. Allra minst i USA, där klimatfrågan (särskilt bland republikanerna) spelar nära nog ingen roll alls i det förestående amerikanska president- och kongressvalet hösten 2016. President Obama inser dock faran men har mycket svårt att få en motsträvig kongress att i tid börja möta det växande klimathotet med konkreta åtgärder.

I solstaten Kalifornien blir den akuta vattenbristen (efter en fyraårig torka) allt mera besvärande och guvernören Jerry Brown, demokrat, gör vad han kan – ransonering i väntan på mera långsiktiga lösningar med dyr avsaltning av havsvatten, och så vidare, för att få folk att förstå att vattnet är en allt mera begränsad resurs och som folk inte längre kan slösa med hur som helst.

Men i en annan solstat, Florida (porös och ihålig som en schweizerost, säger forskarna) är nonchalansen och den politiska cynismen långt större med mycket få undantag, särskilt bland republikanska politiker. Två av Hillary Clintons republikanska motståndare, ex-guvernör Jeb Bush och senator Mario Rubio, har sin politiska bas där. Men trots att USA på grund av allt extremare väderförhållanden och stigande havsnivåer redan år 2012 fick skadekostnader för naturkatastrofer på 84 miljarder euro (näst mest i landets historia) och till exempel tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner invånare bor i kustnära områden som på sikt riskerar att dränkas av stigande havsvattennivåer (60 centimeter fram till 2060, säger en amerikansk klimatrapport), så är en vanlig väljar- och politikerreaktion antingen tystnad, jag bryr mig inte, förnekelse, eller möjligen säger de att då får jag väl flytta när det blir dags.

Det är nästan som om man vill säga: tyst, tala inte om det, så går det nog över, säger till exempel professorn i miljörätt Richard Grasso vid Nova Southeastern University i Fort Lauderdale, lite norr om miljonstaden Miami (med överhängande stor risk att på sikt att hamna under vatten). Nästan hälften av Floridas 133 mil av sandstränder håller redan på att spolas bort. Och värdet av anläggningar och byggnader längs Floridas hotade kuster har ett uppskattat värde på 16 000 miljarder euro och där de tre fjärdedelar av Floridas 18 miljoner invånare tillsammans arbetar ihop fyra femtedelar av delstatens ekonomi.

enbart dessa fakta borde övertyga folket om klimatfrågans växande betydelse. Men tyvärr har hittills bara ett fåtal, såsom stadsplaneraren Don Craig i det om ca 20 år under vatten liggande Key West och Phil Stoddard, borgmästare i South Miami (och professor i biologi vid Florida International University i Miami) och några till insett faran. Stoddard förutspår – då havsnivån har stigit med 30 centimeter (en fot), fler återkommande orkaner och så vidare – ett framtida ras på såväl befolkningstillväxten som fastighetspriserna (nu skyhöga). Redan nu säger han: Jag råder folk här att ”köpa högt och sälja lågt” liggande fastigheter för att vara lite mera säkra inför framtiden. Enligt honom är det de unga som bäst tagit till sig budskapet medan deras föräldrar ännu inte har förstått att många inte kommer att kunna bo kvar där de nu råkar bo kustnära och lågt liggande ut mot Floridas strandnära lägen. Kraftiga nedskärningar av koldioxidutsläppen och byten till förnybara energikällor skulle kunna rädda miljontals människor kring USA:s kuster men knappast Miami, anser bland annat Ben Strauss vid miljöorganisationen Climate Central.

Jag tänker lite på allt det här (och på Don Craigs råd till unga i Key West att flytta) när jag på nätet närmare kollar banprofilen och sträckningen över alla broar och lågt liggande gator och bostadsområden som Miamis triathlonister och maratonlöpare avverkar när de (så också min i Miami studerande dotter och färsk rookiedeltagare i båda tävlingarna) gör sina i 30 graders värme sega mil i folkligt trevliga Miami Marathon och Iron Man. Men hur ser det ut här om 20 år? Eller om 30-35 år? Dränkt av vatten, tänker jag när jag reser runt lite i Florida.

Visst är det något surrealistiskt över en klimatpåverkande utveckling som många förnekar, låtsas om inte finns eller inte berör dem (men säkert deras barn!) och som – med få undantag i den mera lokala debatten – ännu spelar nära nog ingen märkbar roll alls (mest tydligt så bland republikanerna) inför den uppseglande amerikanska president- och kongressvalsracet inför partikonvent, kandidatkröningar och långa valrörelsecirkus inför avgörandet i november 2016.

Men nog vore det lite bättre då om demokraternas Hillary Clinton snarare än republikanernas Bush, Rubio (troligare än Jeb Bush) eller Ohio-guvernören Kasich (eller någon annan) då flyttar in i Vita huset.

Robert Björkenwall

Frilansjournalist
och författare

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.