Markus Drake
Visst, Podemos bröt årtionden av tvåpartisystem i Spanien. Jo, partiet är en sammansmältning av radikala, progressiva gräsrotsrörelser som kämpar mot orättvisa vräkningar, bankirvälde och som klarade av att också alliera sig med olika lokala och nationella vänster- och gröna partier, utan att alltför många av dem slog knivar i ryggen på varandra. Fina prestationer. Men historiska?
När partichef Pablo Iglesias håller sitt segertal på valkvällen den 20 december så placerar han sig själv, partiet och valet i det sammanhanget. Iglesias flyttar oss alla som står på torget framför Museo Reina Sofia i Madrid nästan 80 år tillbaka i tiden. Han startar med det spanska inbördeskriget, och med sin egen släkt tre generationer bakåt, och försvaret mot Francos trupper. Det är en historisk dag, säger Iglesias, en dag då vi hör rösterna från poeter, generaler och fackföreningskämpar från förr. Han berättar om sin släkts kamp och död för en republik och vad de levde för: de små sakerna, de som inte bygger på hat eller på besegrade fiender, utan på att få vistas i parken på andra sidan gatan, ha hela skor, gå i skola. Detta skapar folket, patria, säger han.
Iglesias ler hela tiden. Inte bara när han talar, utan också när han förbereder sig, när han snackar med bekanta, hela tiden spelar ett leende på hans läppar. Det ser äkta ut, han trivs så bra med det han gör. Att han verkar nervös beror på axlarna, hur han hela tiden håller sina armar tätt längs med kroppen, hur stela de verkar när han lyfter sitt långa, litet slitna hår för att fånga det i en hästsvans. Men på hela hans korta, smala kropp är det bara leendet som betyder något.
Han vill tacka folk, tacka folket, las gentes y los pueblos, på ett sätt jag inte tror att man kan göra annat än på spanska. Han tackar lärare och sjukskötare, rättvisa poliser och rättmätiga banktjänstemän. Han säger att det är deras alldagliga handlingar som gör en revolution.
Men så går han in på martyrerna. Namnen han nämner säger mig inte så mycket, García Lorca känner jag igen, och Durruti. Iglesias mal på, namn efter namn. Sångare, konstnärer, hjältar, spansk revolutionär historia, martyrer vars röster han säger sig höra, när Madrid kämpar mot en invasion.
Jag står där, utanför kamerornas synvinkel, kanske 12 meter från partichefen som med styrkan av partiets tredje plats håller sitt välförtjänta segertal till redan övertygade anhängare. Jag är inte målgruppen, jag känner mig utanför. När alla börjar sjunga, ¡El pueblo unido, jamás será vencido!, så sjunger jag med, medveten om det kitchiga i det hela. Men det hör väl till populismen.
Podemos har lyckats med att dra in folkrörelser, gräsrotstendenser och så gott som allt med någon relevans under sitt paraply, förutom några katalanska självständighetskämpar och de sista hårdnackade i Izquierda Unida. Och Podemos fick Den förenade vänstern, Izquierda Unida, att framstå som irrelevanta – de nästan utraderades ur parlamentet. Och däri ligger mitt problem med Iglesias projekt: vad blir kvar ifall de vacklar? Vad finns kvar utanför partiet, hur kan det utmanas eller utvecklas om det inte finns en stark rörelse utanför? Att sammansmälta Rörelsen med Partiet på det sätt som både Alexis Tsipras och Iglesias gjort känns våghalsigt. Men man kan inte annat än gratulera dem till deras framgångar.
Det gör jag. En halv timme efter att talet är över bufflar jag mig fram till Iglesias, till Pablo, presenterar mig och säger att vi träffats en gång tidigare, 2001, på ett No Border-läger i Tarifa i södra Spanien. Han ljuger kanske när han säger att han minns mig. Men jag minns honom så väl, vi satt i samma diskussionsrunda, vi talade samma språk, vi kollade in varandra och nickade. Jag gratulerar till segern, från Finlands vita overaller till Spaniens Monos Blancos. Han skrattar, tackar. Jag tror killen från Syriza hann före mig, men det känns i alla fall bra.
Markus Drake
bor i Bryssel
