Äkta adertonhundratalsstämning

av Kira Nalin

Mikaela Strömbergs historiska roman Sophie baserar sig på verkliga händelser. I centrum står författarens släkting Sophie Von Behse (1828–1886), den vackra och praktiskt lagda prästdottern vars resa går från hovsalongerna i Petersburg till den östnyländska landsbygden där hustaken är låga och jorden karg. Sophie upplever ett par förälskelser och har en kort affär med tsar Alexander innan hon gifts bort med den koleriska handelsmannen Engbertus Jansen. Hon skiljs åt från sina älskade föräldrar i ung ålder. Speciellt pappan förblir Sophie viktig och relationen mellan dessa två skildras med varsam ömhet.

sophie mikaela strömbergParet flyttar till Finland där Sophie axlar en ny roll. Hon blir bondhustru på ett antal gårdar: Kulla, Sarvsalö och Labby. Hon uppfostrar sin barnaskara så gott som ensam medan hennes man trasslar ihop sina affärer och brottas med spritdjävulen. Han besöker rättssalarna titt som tätt medan domarna ökar på hans allt färggrannare CV. Författaren har utgått från material som gått i arv i släkten, hon har intervjuat Von Behses släktingar i Ryssland och studerat gamla rättsprotokoll.

Romanen är indelad i korta kapitel med fyndiga och beskrivande titlar. Ett år kan sammanfattas på två sidor, utan att det känns som om författaren haft bråttom. Strömberg fångar tidsandan bland annat genom att låta berättaren använda sig av gammaldags uttryck som ”förvisso”. Utropstecken finns det gott om, och personerna får komma till tals i korta repliker mellan längre berättande sjok. Strömberg har skrivit en roman som sjuder av liv och äkta adertonhundratalsstämning. Man kan höra hovklappret mot den mäktiga Petersburgska gatustenen, man känna brisen från Nevan och senare den råkalla fukten tränga in genom kläderna i de dunkla och leriga finska skogarna.

Trots det digra materialet och den fascinerande historien är det ändå berättarrösten, det rappa tonfallet, som imponerar mest. Berättaren är allvetande och snusförnuftig. Berättaren glider genom tid och rum som en gengångare och orerar med en oemotståndlig svart humor och kvickhet som vinner läsaren på sin sida:

”Jansen reste mot en hägrande ny framtid. Om ett par månader skulle hustrun och de tre flickorna och Hilde komma efter. Ett annat liv, en godsägartillvaro, ett varande långt från hattmakeri och ennui. Slut på tristessen!

Eller hallå, handen på hjärtat Jansen! Livsleda var kanske inte ditt största bekymmer.”

Det glädjer mig att Sophie har översatts till finska. Jag förundrar mig över att denna roman inte nominerades till Finlandiapriset i år. Åtminstone kan man ännu hoppas på Runebergpriset i februari.

Kira Nalin

Mikaela Strömberg: Sophie. Schildts & Söderströms 2015, 275 s.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.