Fukushima – en form av utdragen harakiri

Författaren Pirkko Lindbergs två månader långa rundresa i det katastrofdrabbade Japan våren 2013 har resulterat i en i dubbel mening strålande reportagebok, skriver Nalle Valtiala i sin recension.

Sannolikheten för plötsliga apokalyptiska naturkatastrofer är försumbar i Sverige. De risker som finns rör sig i regel på diskretare nivå. Sålunda bokfördes tisdagen den 1 augusti 2006 i Forsmark en så kallad incident. Den drabbade reaktor 1 vid kärnkraftverket i form av ett avbrott i eltillförseln. På grund av fel i ett ställverk fanns inget yttre nät, och försöken med självförsörjningNEW COVER Fukushima misslyckades. Gasturbinen fungerade inte, en följd av felaktigt underhåll, av fyra dieselgeneratorer gick endast två att koppla in. Minst 12 olika säkerhetssystem slogs ut, de flesta av ett och samma fel. I 20 minuter stod reaktorn. Om avbrottet pågått i ytterligare någon timme skulle härdsmältan ha varit ett faktum, med fyrfaldig Tjernobyleffekt enligt Lars-Olov Höglund, före detta konstruktionschef vid Forsmark.

Jämfört med Fukushima skulle väl ändå också det svartaste scenariot i Forsmark ha förbleknat. Men vad är Fukushima? Frågan är berättigad också i Japan; liksom på andra håll i världen går glömskan hand i hand med okunskapen. I sin nya bok Fukushima för evigt skriver författaren Pirkko Lindberg (bilden ovan) att endast 15 procent av tillfrågade japanska universitetsstuderande kände till att alla kärnkraftverk i landet stängts efter katastrofen. Hur många visste att de är 54 till antalet? (Vissa källor uppger 50 eller 53.) Hur många visste att Japan genomkorsas av sju jordbävningszoner? Visste hjärnorna bakom kärnkraftverken och männen som byggde dem? Vet Shinzo Abe och hans regering?

Fredagen den 11 mars 2011 drabbades Japan av det svåraste jordskalvet i landets historia, med en magnitud av 9,0. Epicentrum låg i havet utanför staden Sendai på Honshu. Skalvet varade i sex minuter och kom att flytta Honshu 2,4 meter österut; jordaxeln försköts med mellan 10 och 25 cm. Detta i sig skulle inte nämnvärt ha rubbat japanernas tillvaro, men så kom tsunamin, en gigantisk vägg av vatten med en maximihöjd uppmätt till 40,5 meter. Som längst trängde vågen 10 km in i landet, med en fruktansvärd förödelse som följd. Vägnätet slogs ut över vidsträckta områden, mer än en miljon byggnader kollapsade helt eller delvis.  Offren räknades och befanns vara 15 891 döda, 6 152 skadade och 2 584 försvunna. Enligt Världsbankens bedömning kostade katastrofen Japan 235 miljarder dollar.

Exakta siffror, att jämföra med de långt mer svårbedömda konsekvenserna av härdsmältorna vid reaktor nr 1 i Fukushima. Långtidseffekter, utan något slut i sikte. ”Vad hade det kostat i mänskligt lidande och reda pengar om tsunamin hade haft omkull ett antal vindkraftsparker, eller krossat till och med milsvida enheter med solpaneler?” frågar Pirkko Lindberg i sin bok. ”Svaret är självklart: en futtig bråkdel av vad skattebetalarna nu och ad infinitum tvingas punga ut med. Så mycket för den billiga atomenergin.”

Pandoras ask

Problemet stavas jod, cesium, strontium och plutonium. Halveringstiden för den radioaktiva isotopen jod-131 är åtta dygn, för cesium-134 cirka två år, för strontium-90 cirka 28,8 år, för cesium-127 drygt 30 år, för plutonium-239 hela 24 110 år. När halveringstiden är utgången återstår alltjämt hälften av dessa supergifter, långt mer skrämmande i sin obeveklighet än Mefistofeles i Goethes Faust. En annan liknelse med relevans i sammanhanget är den grekiska myten om Pandoras ask. När väl locket lyfts strömmar fasorna ut, och någon möjlighet att återföra dem till asken finns inte.

Trots ett enormt räddningspådrag har läckorna från reaktor 1 inte gått att täppa till. Upp till 400 ton kontaminerat kylvatten uppskattas varje dygn rinna ut i havet; halterna av radioaktivitet i närvattnen överskrider redan tiotals gånger de halter som anses säkra och stiger oavbrutet. Inom en bred säkerhetszon på fem mil från land råder fiskeförbud, om inte för evigt så för de 40 år som saneringen beräknas ta. I Tokyobukten har radioaktivt avfall dumpats. Från Japan sprider sig smittan, visserligen i utspädd form, ut över Stilla havet. I vattnen utanför Nordamerikas västkust har fångade exemplar av den utrotningshotade blåfenade tonfisken uppvisat spår av radioaktivitet. Den i Lindbergs text omnämnda japanskregistrerade Harley-Davidson som efter tsunamin sköljdes upp på en kanadensisk strand, var ändå bara överdragen med rost.

Mycket kommer att rosta i Fukushima med omnejd. När myndigheterna två månader efter katastrofen omsider täcktes informera folket om tre pågående härdsmältor, uppsattes säkerhetszoner runt Fukushima. Alla som bodde inom en tio kilometers radie evakuerades för resten av livet, i zonen 10–20 km får man göra besök på egen risk och utanför denna har man tillstånd att stanna. ”Det är väldigt korta avstånd”, skriver Lindberg. ”Och då amerikanska ambassaden uppmanade sina medborgare att hålla sig utanför en radie på 50 km, anklagade japanska media USA för att sprida panik bland japanerna.”

Skam och självmord

Under sin två månader långa reportageresa våren 2013, omspännande hela riket från Hokkaido i norr till Okinawa i söder, frapperades Pirkko Lindberg av det hemlighetsmakeri som präglade myndigheternas och mediernas hantering av katastrofen. (Enligt en lag stadfäst i december 2014 är säkerheten vid kärnkraftverk en statshemlighet.) I botten ligger motviljan mot att förlora ansiktet. Samtidigt känner många vanliga japaner skam över att landet de bor i hotar att förgifta en hel värld. Strålning från Fukushima har inregistrerats i såväl Frankrike som Australien – det senare landet leverantör av uran till Fukushima. Känner australiensarna skam? Det gör Keiko Takada, som med make och fyra barn evakuerats till en 20 kvadratmeter stor bostad i Nagariyama, Chiba, öster om Tokyo. Hon ligger sömnlös om nätterna och ”gråter då jag tänker på att vi förstör hela Stilla oceanen”.

I början beledsagad av sin finska tolk Mayu Saaritsa, senare av en i Japan bosatt hjälpsam iransk journalist, Afshin Valinejad, gör Lindberg nedslag i de mest skiftande miljöer. Som den medhavda geigermätaren visar är de officiella säkerhetszonerna dragna med okänslig passare, halterna av beta- och gammastrålning (dock inte alfa-) uppmätta i sievert, varierar storligen från punkt till punkt. Vad myndigheterna än påstår är i princip allt som överstiger den naturliga bakgrundsstrålningen riskabelt. Hot spots finns här och var, också i Tokyo; en sådan är barnens Disneyland. Också Chiba är fläckigt av nedfall. En lövhög i Nagariyama uppvisar 0,20 mikrosievert. På en gata i centrala Koriyama, drygt 50 km från källan, registrerar geigermätaren 1,08 och i en park 0,90-0,98 mikrosievert.

De högsta värdena registrerar Lindberg i Tomioka vid tiokilometersgränsen: 1,85 mikrosievert som högst. Där stannar hon en knapp timme, men besöket hos Masami Yoshizawa varar något längre. Så heter en bonde, som i trots mot bestämmelserna bitit sig fast i Namie, 13 km från Daiichi. Här får man vistas bara tillfälligt, men ingen har ännu lyckats få Masami att flytta. På sitt gamla hemman sköter han sina kor, väl medveten om att köttet från dem klassas som radioaktivt avfall. Tsunamin har efterföljts av en våg av självmord bland ruinerade lantbrukare, men i Namie finns en man med ryggrad. Under Lindbergs besök dyker en volontär från Japans katolska Caritas upp, men på grund av strålningen stannar han aldrig mer än ett par timmar.

Atomvapenkrig utan vapen

Tsunamin 11.3.2011 drabbade fem procent av Japan, men de sekundära effekterna är heltäckande. Några rena livsmedel går inte att uppleta i riket; frågan är var man drar gränsen. I Tokyo intervjuar Lindberg Yukuo Ogura, en flykting från Fukushimaprefekturen som skrivit en kokbok med detaljerade anvisningar om hur man minimerar radioaktiv strålning i matlagningen: ”Jo, man ska skala, rensa, skrapa och förvälla många gånger, kasta bort vattnet… Och enbart dricka importerat vatten.” Av livsmedlen är svamp i riskzonen, dessvärre också stapelfödan ris och soja. Fisk fångad på östkusten bör undvikas, ifall man inte har tillgång till dyrbara geigermätare.

Finns det importerat vatten för 127 miljoner människor? När blir det egna vattnet drickbart igen? Vad beträffar jorden har direktiv utfärdats om att ett ytlager på tio centimeter skall avlägsnas överallt där jorden är kontaminerad. Jordmassorna skall sedan packas in i plastsäckar och skickas till alla renare delar av riket, inklusive Okinawa – en desperat yttring av solidaritet med tvivelaktig verkan. På många håll har det visat sig att jorden djupare ner är lika hälsovådlig som på ytan. Också skogen strålar cesium och andra isotoper; där halterna är höga är det otänkbart att bränna ved. Med nuvarande åtgärder sprids smittan över allt större områden, utan att det nödvändigtvis innebär någon lättnad på problemområden. Låt inte barnen leka utomhus!

Det räckte inte med Hiroshima och Nagasaki. Nu har samma folk, enligt författaren Haruki Murakami, citerad i Fukushima för evigt, dragits in i ”ett atomvapenkrig utan vapen”. För andra gången är japanerna försökskaniner i ett mardrömstest vars effekter omspänner vårt klot. Och sista kapitlet är inte skrivet. Under statshemlighetens täckmantel utövar kärnkraftsbolaget Tepco vad man vet energiska påtryckningar på regeringen i avsikt att starta upp ett antal reaktorer på nytt. Först i turen kan bli Sendai, i närheten av en aktiv vulkan. Så kan det gå. I Japan pågår en utdragen harakiri, skriver Pirkko Lindberg, i sin i dubbel mening strålande reportagebok. Men processen stannar inte vid riksgränsen – det visar inte minst Rosatomfrieriet i Pyhäjoki. Den heliga ån. Fukushima betyder Den lyckliga ön.

Nalle Valtiala

P.S. Sedan recensionen skrevs har två reaktorer vid Sendaiverket startats på nytt.

Pirkko Lindberg: Fukushima för evigt. PQR, 2015.

     

     

     

3 reaktion på “Fukushima – en form av utdragen harakiri”

  1. Ramsar i Iran som har en befolkning på knappt 2000 individer får en medeldos per år på 10mS per år, ca 10ggr bakgrundsstrålningen i Sverige, och motsvarar lite drygt 1uS/timme. Flera långtidsstudier av befolkningen har påbörjats, men om det är någon skillnad så syns den inte i statistiken så här långt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *