I fjol var det 40 år sedan poeten, författaren och filmskaparen Pier Paolo Pasolini mördades på allhelgonanatten och fallet är fortfarande olöst. Var det ett rånmord eller beställde maffian, fascisterna eller den katolska kyrkan mordet? Som kontroversiell och stridbar marxist, konstnär och homosexuell hade Pasolini gott om fiender och han gör upp med några av dem i Jag, askans sångare, en självbiografisk diktsvit som Pasolini skrev under en lång natt, efter en inställd intervju med en amerikansk journalist. Vilket förklarar att dikten riktar sig mot ett du.
Jag, askans sångare är en långdikt man vill citera rakt av, för den berättar om sig själv klarare än vad jag kan. Pasolini skriver ”jag har levt i dikt, som alla besatta”, trots det kan man beskriva den som en slags antidikt. Fler gånger betonar Pasolini att läsaren ”inte ska läsa mig som man läser en diktare”, alltså inte tolkande, utan berättande. Ta mig på orden, ber han läsaren, när han skriver att den moraliska och politiska nödvändigheten kanske inte längre ligger i att skriva, utan i att hänge sig åt livet. Och att ”begrunda verkligheten i tysthet / – såsom helgad, inte litterär”.
Jag, askans sångare kan läsas som ett försök att leva dikt, och dikta livet. Resultatet är en musikalisk och stundtals bländande vacker diktsamling, som jag under den senaste månaden återvänt till gång på gång. Översättaren Carl Henrik Svenstedts väl tilltagna efterord är även den en anledning god som något att införskaffa denna lyriska, oslipade men rena briljant till sin bokhylla.
Mats O. Svensson
Pier Paolo Pasolini: Jag, askans sångare.
Översättning: Carl Henrik Svenstedt. Ellerströms, 2015.
