Stora barriärrevet i värmens grepp

Nalle Valtiala
Nalle Valtiala
Från sitt överlägsna tidsperspektiv i egenskap av paleontolog, uttryckte Björn Kurtén en gång i ett privat samtal sina farhågor över mänsklighetens framtid. I årtusenden stod tiden nästan stilla, men plötsligt hände något i Västerlandet. En process sattes igång, med allt snabbare acceleration. I början av det tredje millenniet efter Kristi födelse är farten svindlande – för var dag som går ökar skadorna på vår jord. Alltsammans under en handfull generationer.

Ett skakande exempel utgör Stora barriärrevet, världens största akvatiska ekosystem, beläget utanför Australiens kust i nordost.

Söndagen den 20 maj 1770 stötte James Cooks fartyg HMS Endeavour på ett korallrev i obekanta farvatten, varvid ett hål revs upp i bottnen. Endast ett mirakel hindrade fartyget från att sjunka. Miraklet var ett knytnävsstort korallstycke som fastnat i hålet.

Sedan dess har 245 korta år förflutit. Cooks besök på Stora barriärrevet var det första i världshistorien – om dess existens blev han aldrig medveten. En skimrande sagovärld av koraller, en gränslös rikedom, ostörd i 240 miljoner år – i dag hotad av undergång.

Enligt den australiensiske marinbiologen J.E.N. Veron  är korallerna ”klimatförändringens kanariefåglar”. Men redan på 1970-talet, innan drivhuseffekten kom upp på agendan, ljöd en alarmsignal från revet, stavad törnekrona: en sjöstjärna av typen tagghuding, gynnad av tilltagande vattenförorening och med enorm aptit på polyper, som i symbios med alger bildar koraller. På ett år kan en enda 40 centimeter lång törnekrona konsumera flera kubikmeter korall. Visserligen finns det att ta av i Stora barriärrevet, med sina 344 400 kvadratkilometer är det stort som halva Texas. Hur som helst är de cykliska massförekomsterna av törnekronor ett långt mindre hot än den globala klimatuppvärmningen.

Genom årmiljonerna har koralldjur anpassats till en maximitemperatur på 31 grader, redan en ökning på 1–2 grader är fatal. Sådana temperaturer har gång på gång överskridits, i synnerhet år då El Niño-effekten varit stark. Följden har varit massiv korallblekning. Algerna som lever i korallernas vävnader och som förser dessa med färg och föda genom fotosyntes, börjar pumpa ut syre i så stora halter att de blir giftiga för sina värdar. Om vattnets temperatur sjunker till det normala kan korallerna återhämta sig, men med nuvarande utveckling ter sig utsikterna mörka. Enligt Veron ser varje år i fortsättningen ut att kunna bli ett El Niño-år. Om inte trenden bryts kommer det som finns kvar av revet att senast 2050 ha upplösts – ”som en gigantisk brustablett”.

Veron citeras i Iain McCalmans bok The Reef. A Passionate History (2013). McCalman, professor i historia vid University of Sydney, seglade sensommaren 2001 med på HMS Endeavours färd genom Stora barriärrevet – en kopia gjord för en serie i BBC. Resan öppnade hans ögon för en värld av obeskrivlig skönhet och rikedom, en värld som vi ser ut att bli den sista generationen som får uppleva i levande tillstånd. För korallrevet utanför östra Indonesien är loppet enligt McCalman redan kört. En gång var det artrikast bland alla ekosystem i havet, men avsaknaden av lagstiftning mot människans gränslösa rovlystnad ledde till totalförstörelse redan i början av 1990-talet. Ett 300 meter långt fragment bevarades en tid, tack vare en en beväpnad vakt, anställd av en turistföretagare. Men en dag när vakten låg sjuk passade lokala fiskare på. De sprängde en bomb och fick sig ett mål. När fisken försvunnit tog algerna som utgjort deras föda över, korallerna kvävdes snabbt. Exit Central Indo-Pacific Reef.

Än så länge bjuder Stora barriärrevet förtvivlat motstånd mot utvecklingen. En process med idel förlorare, skulle Björn Kurtén ha sagt.

Nalle Valtiala

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *