Teatern som visar livet

av Petr Silaev

Teatr.doc är en etablerad och viktig scen för hela det ryska teaterfältet. I över tio års tid har gruppen rönt framgång med sina ofta politiskt provokativa dokumentär-teaterföreställningar, och idag får teatern den största medieuppmärksamheten av alla Moskvas teatrar. Den åtnjuter ett brett stöd bland publiken, men förföljs av myndigheterna. Detta, och annat, diskuterar Ny Tids medarbetare Petr Silaev och teaterns långvariga direktör, regissören och dramatikern Elena Gremina.

Du utnämndes till ”Årets person” av teaterkritikerförbundet förra månaden. Varför tror du att du beviljades det här priset?

– Jag antar att det beror på den abnorma situation som vi befinner oss i: en pytteliten fri teater, som saknar resurser och finansiering, trakasseras av en stark statsmakt. Men den pyttelilla teatern jobbar på och staten kan inte hejda dem. Jag antar att det är sådant som väcker uppmärksamheten, säger Gremina.

Teatern har blivit av med sina utrymmen två gånger under de senaste åren, första gången år 2014.

– Det var efter att vi ordnat en  filmvisning av en verkligt oskyldig dokumentär om demonstrationerna på Maidantorget i Kiev. Först anlände polisen på grund av ett falskt hot om att det fanns en bomb på teatern. Senare anklagades vi för extremism, ytterdörren förseglades och när vi tömde lokalen var vi tvungna att lyfta ut all vår utrustning genom fönstren. Följande gång vi vräktes, från vår nya scen, var efter att vi satt upp en pjäs om händelserna på Bolotnajatorget.

Den 6 maj 2012 skingrade kravallpolisen en demonstration på Bolotnajatorget i centrala Moskva. Det ledde till hårda sammandrabbningar, och 27 medborgaraktivister fängslades.

– Poliser började dyka upp och antyda att pjäsen kunde få dåliga följder för oss. Vi brydde oss inte om hotelserna, men efter det gjorde polisen en serie razzior på teatern och hyresvärdarna blev tvungna att säga upp hyreskontraktet med oss. Vi blev hemlösa igen. Men vi hittade så klart en ny lokal för teatern. De som förföljer oss tror att en teater bara är ett utrymme, en organisation som man lätt kan stänga. Men i själva verket stänger en teater först när folk tappar intresset för deras arbete.

Tror du att myndigheterna är på krigsstigen mot hela nydramarörelsen för att den motsätter sig konservativa värderingar?

– Nå, nydrama som teaterrörelse finns ju på alla sorters teatrar över hela landet, till och med på Konstnärliga Teatern i Moskva (en av de äldsta och mest respekterade teatrarna i Ryssland, red. anm.), men ingen bråkar med dem. Av någon orsak har just vår teater fått ett visst symbolvärde för någon myndighetsperson. Vi har en väldigt reaktionär kulturminister just nu, och hela kulturpolitiken har tagit en väldigt reaktionär vändning. Vi har alltid satt upp rätt provokativa föreställningar, men sådant var så att säga tillåtet förut under Dmitri Medvedevs liberala ”töväder” – och nu är det så att säga inte tillåtet.

Vad kan du berätta om nydramarörelsen i Ryssland?

– Jag vill inte göra svepande påståenden. Generellt sett är det fråga om att livet i vår tid förevisas på scen av människor som bryr sig om sin nästa. Formellt sett kan rörelsen väl spåras tillbaka till Ny drama-festivalen som grundades 2002.

– Vi specialiserar oss traditionellt sett på dokumentärteater, teater som baserar sig på autentiska dokument efter verkliga människor. Teatr.doc startades 2002 då en grupp etablerade regissörer insåg att den traditionella teatern drastiskt har fjärmat sig från dagens verklighet. Vi ville experimentera: vi hyrde ett källarutrymme, renoverade det med våra egna händer och började sätta upp produktioner. På den tiden trodde vi aldrig att det skulle bli någon stor grej med flerfaldigt prisbelönta föreställningar, massor av uppmärksamhet i medierna, och nu till slut polisrazzior.

– Pjäsen som vi vann Gyllene Masken-priset med (det största teaterpriset i Ryssland, red. anm.) baserades på rockikoners biografier och lästes av berömda skådespelare så att deras livserfarenheter kunde blandas samman. Det var ett väldigt rörande och väldigt roligt spektakel. Vi gjorde ett långt projekt som handlade om livet i fängelse. Våra dramatiker frivilligarbetade på högsäkerhetsfängelser för kvinnliga fångar, de ledde dramakurser och satte upp amatörteaterföreställningar. Det hela resulterade i dokumentärskådespelet Svartsjukebrott, som baserade sig på intervjuer med fångar som hade mördat sina otrogna älskare.

– För övrigt lade vi under årens lopp märke till att majoriteten av de kvinnor som deltog i dramakurserna inte återföll till brottslighet efter sin frigivning – fastän de alla hade flerfaldiga straff bakom sig. En av dem, Marina Klestcheva, blev en trogen besökare på teatern och i något skede bjöd vi helt enkelt in henne i teaterns verksamhet. Hon har blivit en enastående skådespelare.

Kan Teatr.doc fortfarande kallas för en teater?

– Det är absolut en teater. Vi har en föreställning där alla deltagarna är gästarbetare som förr var folkmusiker i sina hemländer. De kommer upp på scenen och sjunger om sina upplevelser. Det är helt klart Stanislavskijs ”perezjivanie”, ett känslominne som väcks till liv. Varje gång jag ser föreställningen lever jag mig in i deras omständigheter och känner att jag skulle ha gjort precis samma sak i deras situation – och jag kan knappt hålla tårarna tillbaka.

– Det samma gäller pjäsen Bolotnaya Square Case, som vi också spelade på Stage-festivalen i Helsingfors i augusti. Dramatikern gjorde ett omfattande intervjuarbete med de fängslades familjer: föräldrar, förlovade, vänner. Åskådarna lever sig in i de här människornas känslor. Till exempel när en aktivists mamma säger att hon ser fram emot varje rättegång med glädje för att hon då äntligen får chansen att se sin son igen, även om det bara är för ett ögonblick. En annan man får höra att hans mamma nyss har avlidit – via ett TV-program. Han skriker ut på fängelsegården i hopp om att någon som hör honom skall ringa hans syster och kolla om TV-programmet hade rätt.

– Folk dyker bara upp med sina historier. Nyligen fick jag ett paket på posten. Det var en dagbok som är skriven av en man som bor i Luhansk i östra Ukraina. Han tar inte parti i konflikten, han bara lever i en krigshärjad stad och skriver dagbok om sitt liv.

Jag tror att den oberoende teaterns enorma uppsving i Ryssland har att göra med nedvärderingen av information. Människor har fått nog av ord och vill ha ett alternativ, upplevelsen att ”leva genom”, som Stanislavskij beskriver det.

– Precis. Moderna medier avpersonifierar, medan teatern återupplivar vardagsrealiteternas emotionella verklighet. Exemplet Teatr.doc visar att det finns massor av människor som saknar det här. Trots allt spelar vi 50 föreställningar per månad nu, och vi har 35 produktioner på scenen. Och trots att vi är totalt beroende av biljettintäkter, så har vi som princip att vi ordnar ett par gratisevenemang varje månad. Och om någon väldigt gärna vill se en föreställning men inte har råd så brukar vi släppa in denne i alla fall.

Petr Silaev
Översättning Lasse Garoff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.