Thomas Bernhards tröskverk

av Andreas Holmström

De hade, sagt med all skärpa, fött sin sönderdelare och upplösare i och med att de födde mig.

cover_utplåning_3dJa, österrikaren Thomas Bernhard var sannerligen en obönhörlig författare, rå och kompromisslös. Huvudkaraktären i Bernhards sista roman, nu i ny svensk översättning, Utplåning – Ett sönderfall från 1986, får i bokens början ett telegram med beskedet att hans föräldrar och bror har dött i en bilolycka. Detta telegram får honom, familjens svartaste får FranzJosef Murau bosatt i Rom, att under romanens första del kontemplera över några fotografier av sin familj. Hur han alltid, ja sedan hans första medvetna tankar som barn, varit missförstådd, motarbetad och ratad. Och inte minst hur han i sin tur har avskytt och föraktat sin välbärgade far, godsägaren, mångmiljonären, nazisten, lismaren; och sin mor, inkräkterskan, ränksmiderskan, medlöperskan och älskarinnan till ärkebiskopen i Rom; och sin menlöse bror, den perfekte arvtagaren som i allt väsentligt förkroppsligat FranzJosefs motsats. Och även systrarna, de i moderns ögon perfekta, som han nu tvunget måste möta på begravningen hemma på slottet i Österrike. Men framförallt låter Murau oss ta del av hur hela hans väsen är uppfyllt av ett outsinligt hat inför slottet Wolfsegg, barndomens och uppväxtens slott. Wolfsegg blir även till en inkarnation av hela Österrike och dess förljugenhet. Dess nazism, dess katolicism, dess illiterata leverne utan tanke och värdighet, dess … ja, i stort alla tillmälen du kan tänka dig låter författaren sin protagonist säga. Närmast hela den mellaneuropeiska livsstilen och dess populations idiotiska och ignoranta vandel skjuts i sank. Allt ska utplånas genom att skrivas om.

Så går han på i denna första del, Bernhard, och andra delens begravningsförberedelser och ceremonier är förvisso mer händelserika, men världen är fortsatt naturligtvis lika svart, språket naturligtvis lika stramt. Låter det tråkigt, trist, enahanda? Tja, upprepningar in absurdum, och ska vi säga tjatighet, är något av en bernhardsk specialitet. Ett till synes stampande på stället som liksom tröskar sig in i läsarens medvetande. Till synes, för han stampar på stället i långa sjok men nöter samtidigt ned underlaget han står på, och eliminerar så sin egen grund. Vilket ju också titeln säger och som Bernhard hela tiden tycks söka – ett utplåningens språk. Han tar ständigt udden av uttjänta uttryck med ett ”som man säger”, ”på egen hand, som man säger,” lekande lätt, som man säger”. Och det frekventa kursiverandet vill också, kan man tänka, fungera på samma sätt: att upplösa det skrivna. Det är i alla fall utsagan. Men riktigt så enkelt kan det ju inte vara, och är inte heller. För Bernhards språk är också fullt av kontraster, av förskjutningar, av omblickar och bikörer. Utplåning har således en välartikulerad stil och är en välkalibrerad språkmaskin, även om det är en antistil och maskinen är gjord av Rube Goldberg.

Överdriftskonst

Det finns mycket som är, eller tycks vara, motbjudande i Utplåning. Inte minst Muraus obehagliga, för att inte säga frånstötande sätt att göra djup åtskillnad mellan människor. Åtskillnad mellan sig själv (och sina få vänner) å ena sidan och familjen å den andra, mellan Österrike och Rom, mellan det konservativa och reformfientliga och det expanderande och konstnärliga. Dessutom får de ”enkla” och otvungna människorna oftast gå namnlösa genom romanen, de får heta ”jägarna”, ”skogsarbetarna”, ”bönderna” och så vidare, vilket klassificerar och avhumaniserar dem. Samtidigt som Murau beundrar det belevade, vältaliga och välekiperade, ser han allt med överklassmänniskans ögon (och ibland även övermänniskans) och tangerar så den fascism och nazism han säger sig vara motståndare till. Men denna Murau är hos Bernhard, naturligtvis, en ytterst komplex individ, en, som det heter i romanen, både ”motbjudande och fascinerande människa”, en självkritiker par excellence. Utplånaren Murau försöker således ta udden av sina egna utsagor, en ytterligheternas dialektik är legio. Men att för den skull säga som Martina Lowden i efterordet att ”romanrösten genomskådar sig själv” är för mycket sagt, för är en sådan halsbrytande manöver ens möjlig, att en romankaraktär ”genomskådar” något? Nej, snarare handlar det hos Bernhard om en kapriol i steget, en tjusig dans och ett svart rop ut i intigheten. Eller som han mot slutet låter sin huvudperson säga: ”Om vi inte hade vår överdriftskonst vore vi dömda till en förfärligt långtråkig existens, till ett liv som inte längre vore värt att leva. Och jag har utvecklat min överdriftskonst till en otrolig höjd.”

Andreas Holmström

Thomas Bernhard:
Utplåning: Ett sönderfall.
Översättning Margareta Holmqvist. Bokförlaget Tranan, 2015.

1 kommentar

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.