Ida Sulin
I sig kan jag ha en viss förståelse för att vårt rättsmaskineri inte rent praktiskt (eller ekonomiskt) klarar av den markanta ökningen av ansökningar som nu är ett faktum. Högsta förvaltningsdomstolen är översvämmad av besvär, det finns knappt jurister att få tag på för den som vill överklaga ett ärende och Migrationsverket verkar ha en kontinuerlig rekrytering. Det är inte förvånande att det blir praktiska problem när något oväntant händer i en så pass tungrodd omgivning.
Däremot har jag svårt att gå med på att asylsökande, asylförfarandet och asylprocessen hos oss och i de flesta västländer ses som ett marginellt juridiskt fenomen där man kan göra ändringar i för rättssäkerheten centrala element, utan att någon bryr sig. Jag har också svårt att gå med på att lösningen på de svårigheter som vårt system nu upplever är att sänka rättsskyddet för de sökande. Alternativ finns ju – vi kunde ju helt enkelt satsa mera på processen och se till att allt fler domare får kunskap om asylärendena.
Som jag ofta påpekat undervisar man inte i Finland i asylrätt på de juridiska utbildningarna. Arbetsvillkoren för de jurister som ger sig in på fältet är svåra, i och med att ingen intressebevakning finns gentemot makten. Asylrätten är ett bortglömt område inom juridiken, för alla andra än de som arbetar med det.
Och om man ger sig i kast med asylrätten, så märker man snart att det i processen gäller frågor om liv och död, om stora värden och om hela människoöden. Det enskilda ärendet kan ha en avgjort större betydelse för den enskilda sökande, än någon annan form av administrativt förfarande eller juridisk process. Trots detta faktum är det alltså enklare att markant sänka rättssäkerheten för de sökande än att satsa litet mer på själva processen.
Hur kan detta komma sig, och varför känns det inte ens förvånande? Kanske för att ändringarna inte rör mig, eller oss, utan bara dem, dom andra. Det blir inte vi som måste höja skatten litet till för att anställa fler domare eller för att se till att det finns rum för de sökande att bo i under en långdragen process, utan det blir dom, de asylsökande, som får en ännu osäkrare process.
Kombinationen av den ofantliga vikt som de enskilda besluten har för individen och den nästan totala avsaknaden av intresse för området är en svår ekvation. Varför finns det så mycket mer forskning, anslag och intresse när det gäller byggnadslov än när det gäller humanitära grunder för uppehållstillstånd i Finland?
Ida Sulin
är jurist
Foto: Pixabay
