Debatt: Hur eurocentrismen dolde könet och politiken blev taskspeleri

av Mikael Böök

”Hur eurocentrismen dolde könet och politiken blev taskspeleri” är en artikel av en förargad äldre algerisk sociolog och feminist, som sedan länge lever och verkar i Frankrikes huvudstad. Hon anklagar den europeiska vänstern och stora delar av kvinnorörelsen för politisk blindhet:

”Sedan tre årtionden har vi – kassandrorna som ingen vill lyssna på – pekat på och hojtat om dessa politiskt upplysande likheter.  Särskilt algeriska kvinnor, som flydde från 1990-talets fundamentalistiska terror, har oavbrutet lyft fram likheten mellan de olika etapperna i fundamentalismens uppgång i Algeriet från 1970-talet till 1990-talet och det som sker i Frankrike och annorstädes i Europa: först angrips kvinnornas lagstadgade rättigheter med krav om en särskild ”muslimsk” familjerätt och separation av könen på sjukhus, i simhallar, osv.; samtidigt reser man partikularistiska krav beträffande skolundervisningen (anpassad, icke-religionsfri läroplan). Sedan kommer attacker mot enskilda personer, som inte följer disciplinen  (flickor stenas och bränns) och sekulariserade människor, som kallas ’kofr’ (journalister, skådespelerskor, Charlie).  Till slut följer urskillningslösa angrepp på allt och alla som avviker från det fundamentalistiska idealet (Bataclan, kaféterrasser, fotbollsläktare). Allt detta har vuxit fram enligt samma schema som man under tidigare år följde i Algeriet där man på samma sätt började med att ifrågasätta kvinnornas rättigheter och förekomst i det offentliga rummet, väl medveten om att  regeringarna inte tvekar att byta bort  kvinnornas rättigheter mot något slags samhällsfred med fundamentalisterna.”

Marieme Helie Lucas (så heter hon) ger också vänstern i Europa skulden för att ”tillåta den traditionella, främlingsfientliga, europeiska ytterhögern att få monopol på det legitima fördömandet av den andra ytterhögern, alltså den så kallade religiösa extremhögern i våra länder”. Vilka uttryck tar sig då denna indulgens, denna släpphänthet, denna flathet, denna naivitet?  Tja, till exempel ”att man först av allt bekymrar sig om de skyldiga i stället för att försvara offren”, som hon skriver beträffande reaktionerna på grupptrakasserierna av europeiska kvinnor à la Tahrir.

Kvinnosaksunionens första reaktion var att skälla på den finska mannen och polisen. Veronika Honkasalo ville rikta blickarna mot vad hon kallade ishockeyspelarnas våldtäktskultur när Teemu Selänne twittrade till kvinnornas försvar. Jag bad MHL om franska exempel. Hon nämnde vänsterdeputeraden Clémentine Autain, som relativiserade de sexuella övergreppen i Köln genom att jämföra dem med de våldtäkter som tyska soldater gjorde sig skyldiga till under andra världskriget.

Med sådana taskspelarkonster smusslar man enligt MHL bort sambandet mellan nyårstrakasserierna mot kvinnor och den islamistiska högerns avancemang i Europa.

Till sina socialpsykologiska observationer fogar MHL följande politiska och historiska tes: ”Förklaringen är att Europa inte tycker sig ha något att lära av oss, och att inget som händer hos oss anses kunna vara mer eller mindre likt det som sker i Europa. Per definition. Det vore ju som att jämföra äpplen och päron. En underliggande rasism, som den radikala vänstern har missat, medger alltså i tysthet att det finns en oöverstiglig skiljelinje mellan de civiliserade och de underutvecklade, mellan deras beteenden, kulturer och politiska situationer”.

Dessa satser fångar en viktig del av den kritik Marieme Helie Lucas riktar mot vår eurocentrism, som jag för min del visserligen betvivlar att vi någonsin kan göra oss helt kvitt. Men vi kan och bör åtminstone försöka. Det gäller först och främst att lyssna: ”Att vänstern och alltför många feminister håller sig till en teori om prioriteter (obetingat försvar av migranterna – som omdöps till ”muslimer” – mot Västerlandets kapitalistiska höger) är ett fatalt misstag, som de kommer att göras historiskt ansvariga för.  Det innebär också att de progressiva krafterna i våra länder [läs: i Afrika och Asien, red,anm.] lämnas åt sitt öde – ett övergivande, vars absurda omänsklighet för all framtid kommer att befläcka internationalismens fana”.

Mikael Böök

Marieme Helie Lucas artikel ”De l’européocentrisme comme cache-sexe, et de l‘art de la prestidigitation en politique” jämte översättningar till engelska, spanska och italienska står att läsa på webbplatsen siawi.org. En svensk översättning av texten i dess helhet hittas på nytid.fi (inom kort).

1 kommentar

Ernst Mecke 20 februari, 2016 - 23:31

I do fully understand that Marieme Helie Lucas (MHL), having escaped the demands of extremist Islam, feels betrayed if the French system is permitting something like a step-by-step invasion of Islamic demands into the French system, and feels especially betrayed if it is feminists who are just (mis)using this development for another round of black-painting men in general (while ignoring the special problems of women in Islamic(Islamist societies). But I do wonder whether a useful analysis of the problem is helped by ascribing it to eurocentrism. My own impressions do anyway point to some other direction.

I remember the time when some US president was going very public with his religious inclinations (possibly Jimmy Carter – whom I meanwhile rather like) and how it very soon after became a fashion also in Finland to come out as being religious (there was quite a number of better-known Finnish persons who did so). And the Finnish media provided quite a bit of uncritical publicity for this, with the mainstream of literature- and humanist-minded writers following suit. In short, being religious became something like ”politically correct” (a concept which we also ”owe” to the USA – although in most cases the shorter term ”flattery” would be quite as fitting). Representatives of enlightenment and natural science such as Richard Dawkins were, instead, labeled as somewhat funny ”extremists” (which was helped by the tendency to publish ONLY his most anti-religious book in other languages than English while leaving his vast production about, e.g., evolution unconsidered, and of course not either explaining that in the political situation in England of the time there were VERY good reasons to write something criticizing religion). All of this can be taken as a very good illustration of our media’s tendencies to sell their readers flattery (for being ”spiritual”) and comfort (helping them to feel good in spite of actual scientific ignorance – in USA NOT to be ignorant is meanwhile called ”elitist” …). And once one has made it ”politically correct” to be religious in general, any educated person who does not want to return to the attitudes of religious wars has in effect not many defenses left against demands from the side of religious extremists. Which results in the situation about which MHL is, JUSTLY, very dissatisfied. All of which will not hinder our media (as far as ”seriös”) to go on with the present trend (it sells so well …).

And what to do? As long as the media do as they do, nothing will be easy, but one should at least try to use the few channels which the progressive forces have left (such as Ny Tid) to launch some better ideas. For example, could one perhaps try to formulate some minimum rules which have to be kept in ANY civilized society? A good starting point might be Isaac Asimov’s 3 laws of robotics (can be googled), which define how a robot should behave when dealing with humans: (a) it should not harm humans nor let them come to harm by inactivity; (b) it should preserve itself (as far as compatible with law a); (c) it should do as being told by humans (as far as compatible with laws a and b) – this last law I should recommend to modify into a demand to consider carefully (always observing laws a and b) whether one could not really do what other humans are asking one to do. – I hope I have understood and remembered correctly (the reader is invited to check by googling). Anyway, nobody should be allowed to do to others anything which would go against these laws (except, perhaps, with their informed consent). And in addition to these basics, one should try to call things by their adequate names, especially if one can give scientific reasons why these names are adequate (plus perhaps reasons why it is useful to use these terms) – e.g. Dawkin’s term ”god delusion” is in fact an adequate term, it is adequate to call classical fascism ”a Catholic product”, it is adequate to equal ”culture” with ”neurosis” (both being the product of imprinting), even if this may not be accepted as ”politically correct”. There were, as we remember, times when a ”holy inquisition” was burning people at the stake for having gone public with ”politically incorrect” opinions. Compared to those times (and risks) we should perhaps be brave enough to say/write things which we think SHOULD be said or written …

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.