Längre bort än ögat når

av Emma Rönnholm

Hur långt borta ligger horisonten?

Konceptkonstnären Jussi Heikkilä svarar i den dokumentära videosnutten på sin egen fråga, med att konstatera att det torde handla om ungefär 4,7 km. Så långt når ögat. Tanken färdas längre och Heikkilä, med sina filosofiska kompositioner, sträcker sig efter det som ligger utom räckhåll för båda två. I hans verk destilleras naturiakttagelser, materialfynd och veckor av forskning till täta koncentrat av betydelse; en bok möter en bur, ges ett namn och överlämnas så åt betraktarens blick och intellekt.

Heikkilä har varit en viktig aktör inom finsk konceptkonst sedan åttiotalet. Han är en passionerad fågelskådare och utställningen är tätt befolkad av olika arters fåglar och deras fjädrar, ägg och migrationsrutter. Hans visuella språk är till lika delar vetenskap och poesi. Ingår en fjäder, anges noggrant från vilken fågelart den härstammar. Ingår sand, berättas det varifrån den hämtats. Också när han använder kulturmaterial, som gamla böcker eller asiatiska väggbonader, är det föremålets historiska och kulturella ursprung som verkets idé bygger på.

Eftersom Heikkilä slog igenom just när miljörörelsen var på frammarsch, har också hans oeuvre ofta lästs genom miljöpolitiska glasögon. Andra gånger tolkas han som en modern romantiker. Sant är att verken ofta återger upplevelser av vidsträckta landskap, höga skyar och sanningar bortom räckhåll. Sant är också att naturtemat numera automatiskt kommer med en skugga av förorening, utrotningsrisk och klimatförändring. På utställningen i konsthallen känns ändå båda synvinklarna malplacerade. För mig är kärnan i Heikkiläs kompositioner existentiell. Verken kretsar kring hur vi gestaltar världen, tiden och andra levande varelser. Också sättet på vilket betraktaren tar del av verket är en aktiv akt av iakttagelse, tolkning och gestaltning – på samma sätt som idéerna bakom är insikter, glimtar och bitar som fallit på plats.

Hela utställningen smakar upptäckarglädje. Man riktigt känner hur hjärnan och sinnena ruskas till liv. Samtidigt får man acceptera en del besvikelser. Det finns ord i Heikkiläs visuella vokabulär jag saknar, referenser som går mig förbi. Det finns ett par material- och installationsval som känns märkliga, antingen det beror på bristande insikt från min sida eller bristande skärpa från Heikkiläs. Varför är till exempel kottarna (som ätits av sibiriska nötkråkor inför deras höstflytt) i ”Spår av avsked” instängda i ett så tjockt och klumpigt träskrin? Ifall varje element bär på mening, utgör väl inramningen inget undantag? Och av samma orsak som man sällan sträckläser aforismer, äter Heikkiläs verk ibland energi av varandra.

Ett fint undantag till det sistnämda fenomenet, och ett exempel på ett annorlunda arbetssätt, är inlednings/avslutningsverket ”Arrivals and departures”, en vägg som under utställningens gång kommer att fyllas med Heikkiläs fågelobservationer. De spontana teckningarna dyker upp nästan i realtid (de skannas och skickas till museet dagligen), så här kan man vila hjärnan en stund och föreställa sig konstnären i skogen och fågeln han flyktigt lärt känna. En annan personlig favorit är stegen, vars stegpinnar av fjädrar fångar människans vilja, och oförmåga, att nå högre sfärer.

Som Hanna Johansson skriver i utställningskatalogen angående Heikkiläs återkommande fågeltematik, är verken i lika mån gester för att synliggöra fågelarter och deras levnadsvillkor, som försök att förstå vad en fågel är. Det är en fråga att bygga en hel karriär kring, liksom Heikkilä faktiskt gjort. För vad är en fågel? Hur kan människan någonsin nå bortom sig själv och verkligen förstå en annan varelse? Det är en ödmjuk men enorm uppgift, och när Heikkiläs verk fungerar som bäst fångar de elegant och djuplodande just denna strävan.

Text: Emma Rönnholm
Foto: Marian Falaileh

Jussi Heikkilä: Observationes.
Helsingfors konsthall,
Nervandersgatan 3. Till 13.3.2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.