Martti Peltonen är en till synes helt vanlig finsk man som bor med sin hustru Jaana på landsbygden. Men då han plötsligt får ett telefonsamtal om att en gammal kamrat från hans förflutna oväntat dött kastas hans tillvaro över ända, och han tvingas återvända till sin gamla hemstad Helsingfors för att möta sitt förflutnas demoner och den finlandssvenska värld som han trodde sig ha lämnat bakom sig för alltid.
Det är premissen i Henri Forss roman Den sista finlandssvensken, en thriller som tar sig an ett ständigt aktuellt ämne i Svenskfinland: vem kontrollerar egentligen de resurser som håller den finlandssvenska kulturen vid liv, och vart tar pengarna vägen? Marttis sökande efter sanningen för honom nämligen till den Svenska Konstfonden – en genomskinlig omskrivning av verklighetens Svenska kulturfonden – från vars redovisning stora summor pengar på ett mystiskt sätt försvunnit, varefter personer som förhållit sig allt för nyfiket till saken börjat dö på mystiska sätt.
Förutom Konstfonden, redovisningsfirman Ernst&Young och välbekanta gatunamn dyker också andra igenkännbara finska och finlandssvenska fenomen upp: bland annat gör Ny Tids egen chefredaktör en cameoroll som till sist får ett blodigt slut. Därutöver dyker diverse äldre och nyare klichéer från den hårdkokta deckarthrillerns schablongalleri upp: den gräsluktande hackern, den illsluge sekreteraren och den sköra, sårbara men samtidigt både moderliga och sexiga kvinnliga birollen som först får agera nyckelvittne, sedan hälla upp whiskey och tvätta såren som vår hjälte dragit på sig under diverse machoeskapader medan hon lockar ur honom förträngda sanningar från hans förflutna.
Förutom skådeplatsen innehåller romanen alltså inte så mycket nytt under solen, det blir uppenbart att den i första hand rider på sensationsfaktorn i sin respektlöst lekfulla behandling av finlandssvenska institutioner och igenkännbara personligheter. Inget problem i sig, en bra thriller behöver inte vara särskilt innovativ, men Den sista finlandssvensken präglas också av andra problem.
Den relativt korta boken är fullproppad med olika sidospår och teman som aldrig får tillräckligt kött på benen: Marttis egna demoner, hans förflutna och hans kamp med alkoholismen, den finlandssvenska överklassens skam- och hederskultur, förhållandet till den purfinska hustrun som får symbolisera allt det som Svenskfinland inte är, alla dessa teman är intressanta och kunde ha förtjänat mer plats i en lite längre och mer eftertänksam roman.
Den snabba, ryckiga handlingen känns i bland ologisk och komplicerad, ibland frustrerande lätt och självklar, på ett sätt som får läsaren att önska att den fått svarvas av en förlagsredaktör (boken är utgiven av författaren).
För en som är ett stort fan av Raymond Chandlers smygintellektuella teatraliska käftslängande präglas dialogerna, särskilt ”uppgörelsedialogen” i slutscenen, av en viss träsmak.
Det känns frustrerande att inte kunna ge romanen ett bättre betyg, bland annat eftersom de finlandssvenska kulturproblem som den beskriver i allra högsta grad är verkliga: det finlandssvenska kulturfältet är allt för likriktat och styrt av pengar, begränsade publiceringsmöjligheter och enskilda maktpersoners nycker. Därför är tanken på en egenutgiven ”indie-litteratur” som kritiserar och satiriserar denna utveckling välkommen och önskvärd.
Det slår mig att det DIY-etos som präglat Henri Forss författarskap hittills, med egna utgivningar och pop-up-försäljning av böcker i parker, har en lång historia inom filmbranschen som, särskilt i USA, lider av liknande om än inte likadana problem av enkelriktning och ekonomisk styrning som det finlandssvenska kulturfältet.
Många av romanens svagheter är sådana som kunde tänkas vara enkla att fila bort om man skrev om den till ett filmmanus. Det har varit rätt tyst kring den finlandssvenska filmen också på sistone. Är Svenskfinland redo för en samhällskritisk indiethriller på vita duken?
Otto Ekman
Henri Forss:
Den sista finlandssvensken.
Egen utgåva, 2015.
