Julia Knezevic
Jag lade min insats på Look at the Harlequins! när jag förra sommaren åkte till den adriatiska kusten med målet att finna symfonin. Den auditiva scenen fanns inte där. Men jag vet att scenen står beskriven på vänster blad, översta fjärdedelen, eller på 7&8 a-d, för att använda Nabokovska platsadverbial och därigenom försöka vilseleda läsaren om att jag är en mästare i schack. Och jag vet att jag fann beskrivningen genial. Om den alls finns. Men duperad är vad jag blev, av denne Vadim Vadimovich N.
I form av en sorts autobiografi av en rysk emigrant, som likt V.N. är romanförfattare, poet och kritiker, inleder Look at the Harlequins! med en klassisk ”Other Books by the Narrator”. Först verk utgivna på ryska, varefter en lika imponerande lista verk publicerade på engelska. Jag fann det intressant att Lolita inte fanns på listan, men tänkte kanske att Penguin saknade rättigheterna.
Jag exalterades av läsningen, ironin hänförde mig. Vadim beskriver sina katastrofala äktenskap, där den första frun Iris dör i Paris (skjuten av en rysk emigrant) och den andra, med vilken han emigrerar till Amerika, dör i en naturkatastrof. Och hans långa passager om sitt underliga förhållande till dottern Bel från detta andra äktenskap, om livet on the road och flackandet från motell till motell. Om den tredje frun, Louise, som han gifter sig med för att tysta ned ryktena om honom och dottern. Och slutligen den sista frun, som bara kallas ”You”, och beskrivs som en exakt kopia av hans försvunna dotter Bel som gått under jorden med sin amerikanska pojkvän nånstans i Sovjet. Allt varvat med kontemplationer kring författarens utgivna böcker. Och det förbryllar mig då han talar om A Kingdom by the Sea, när han uppenbarligen menar Lolita. Men till saken hör att jag befinner mig 80 km söder om Split och min maskin går sönder i hettan. Och jag som ville googla Nabokov – att vad fan är det för en avskyvärd typ.
Men läser vidare: ”Look at the Harlequins!… Come on! Play! Invent the the world! Invent reality!” – en uppmaning framförd av en ”extraordinary grand-aunt, Baroness Bredow, Born Tolstoy…”. Jag som trodde att jag visste det väsentliga om Nabokov, aristokraten som förlorade allt under revolutionen, emigrerade, levde på olika håll i Europa, sedan i Amerika och återigen i Europa. Tog för givet att det handlade om sanning när: ” – Says a scribble in my diary” eller ”Glancing through my oldest notes in pocket diaries”. Trick, trick.
Men under hela séjouren på den kroatiska kusten tycker jag ändå att boken, vars läsning försigår bakom en sorts ovetskapens slöja, är för bra för att vara sann, att ironikern som gömmer sig bakom den akrobatiska humorns och stilens mask ändå är aningen för psykopatisk. Självgodheten är av så rent icke-moralisk natur. Vadim Vadimovich N. serverar inga drabbande insikter om sina brister, genom vilka han utvecklar sig själv moraliskt, så där som schablonen kräver. Den enda självgodhet som flimrar förbi står skriven i hans självmedvetet intelligenta elokvens.
Tillbaka i Helsingfors med maskiner som fungerar, fann jag att Nabokov fört ett exceptionellt monogamt liv. År 1925 gifte han sig med Véra, fick ett barn, en son, Dmitri. Jag förstod att Nabokov i detta sista Harlekinverk som utgavs under hans livstid, gör parodi på människors naiva och förutfattade bild av honom baserad på hans böcker; en snuskhummer som kåtar upp sig på tolvåriga nymfetter. I efterordet till Lolita skriver Nabokov: ”It is childish to study a work of fiction in order to gain information about a country or about a social class or about the author.”
Att jag är barnslig och naiv hör till de få insikter jag har om mig själv. Och jag funderar konstant på fiktion versus autofiktion. En god vän till mig tycker att det vore löjligt att skriva om ”Pelles äventyr” i stället för om sig själv, sina egna affärer. En annan god vän finner det absurt att läsa autofiktiva redogörelser om blöjbyten (”ge mig en ordentlig historia”).
”I am a sick man… I am a spiteful man. I am an unattractive man. I believe my liver is diseased.” Det räcker med dessa få inledande ord och vi vet direkt att Dostojevskij skriver skönlitterära anteckningar som tar sig friheten att gå hur djupt som helst i källarhålet. Inga sentimentalt romantiskt-kitschiga kaffehusskriverier. Eller avslöjar fotnoten på första sidan den (förtäckt) exakta motsatsen: ”The author of the diary and the diary itself are, of course, imaginary.”?
Jag inledde år 2016 med att återvända till Lolita. Den ovannämnda kopulationsakten fanns inte där. Ett förlorat stycke? Jag fäktar med Mnemosyne. Var det i tiderna mitt eget påhitt? Från nån hedonistisk tid som förflyktigats i gin? Men jag skrev aldrig ner det, förutom i min hjärna kanske. Jag kan diktera långa passager för mitt medvetande när jag är utan penna, en del blir nedskrivet, det mesta inte. Men jag är säker på att stycket finns, och på dess exakta imaginära position, om jag tänker mig bokens uppslag som ett schackbräde. Jag befann mig på en segelbåt när jag läste det, tänkte i hundratals, i tusentals dagar att det måste vara Nabokov. Jag skulle kunna vittna om det inför en domare; Nabokovs stil par excellence.
Men dock. Allt är ett enda sammelsurium – vad man skrivit, läst, tänkt, upplevt. Minnen är så opålitliga. Sanning och lögn befinner sig i ständig jitterbug. Själv föredrar jag nog lögnen. Eller så är jag bara en hundra år gammal cirkusbjörn när jag citerar Oscar Wilde: ”Lying, the telling of beautiful untrue things, is the proper aim of Art.”
Julia Kneževič
är översättare.
