Brev från Nya Zeeland
Det är 25 grader varmt men luftfuktigheten gör att det känns som drygt 30, en svag vind rör vid de höga träden, luften är full av enträget surr från syrsor, enstaka fåglar kvittrar. Då och då hörs en kaskad av kackel från hönsgården.
Jag är på en ekogård i Nya Zeeland, på norra delen av Nordön. Här är jag för att … naturen kallade! Jobba ute kallade! Jobba med kroppen, händerna kallade! Min bakgrund är studier i miljö- och hållbarhetsvetenskap och efter det förmånen att få jobba med miljöfrågor, främst klimatförändringen och Östersjön. Jag har hållit till i klassrum, mötesrum, på kontor, seminarier, konferenser. Nu kände jag att det var dags att stiga ut från kontoret och in i verkligheten. Jobba med händerna. Lära mig det praktiska med en mer hållbar livsstil. Så jag bestämde mig för att ha ett mellanår och WWOOF:a – volontärjobba på ekologiska gårdar. Till att börja med i Nya Zeeland.
Och här på den första gården har jag nu varit i fyra veckor. Dagarna börjar klockan åtta på morgonen med att ta hand om djuren – vi städar upp i tupparnas inhägnad, ger färskt vatten till hönsen, ankorna och kalkonerna, ger dem mat bestående av våra köksrester samt rester från två lokala restauranger. Och sedan tar vi itu med andra jobb, som att plantera taro i våtmarken som renar vattnet från hönsgården, sköta trädgårdarna i skogen – dra upp ogräs, lägga ny kompost på bäddarna, plantera rödbeta och örter, skörda bönor och rucola. Eller jobba med den stora ugnen, ”community oven”, som byggs av lera, och där visionen är att grunda ett centrum för konstnärer och erbjuda ett utrymme för gemenskap och kreativitet.
På ägorna är det lummigt som tusan. I själva verket är det så lummigt att det är svårt att få någon överblick över stället, här växer kanuka, tall, gummiträd, svart valnöt, robinia, på sina ställen persikoträd. Men det har inte alltid varit så. Då ägaren köpte gården för 25 år sedan bestod den av grässlätter som använts som bete för getter och kor. Den branta sluttningen där höga träd nu ståtar var utarmad. Det ville ägaren ändra på, hon såg det som sin mission att återbeskoga ägorna, inspirerad av permakulturmetoder och japanen Masanobu Fukuoka som förespråkar ”natural farming”.
Här ute på landet är himlen full av stjärnor. Och havet är nära. Tidvattnet kommer och går, och förändrar grunda havsvikar totalt. Först glittrar solen i de små vågorna som inbjuder till svalkande dopp, några timmar senare drar sig vattnet undan och tömmer hela viken på vatten och man kan gå mer eller mindre torrskodd till den lilla ön i mitten. Och sedan stiger vattnet igen, tyst och målmedvetet letar det sig tillbaka. Så går rörelsen, ständig rörelse. Ger en fingervisning om naturens kraft.
Tina Nyfors
är miljö- och hållbarhetsvetare och journalist som har mellanår och volontärjobbar på ekogårdar i Nya Zeeland. Hon skriver brev till Ny Tid om sina erfarenheter.
