Bryssel

av Janne Wass

Janne Wass.

I skrivande stund ser det ut som om 11 personer mist livet i vad man misstänker är ett bombdåd på en flygplats i Bryssel, och 15 i en explosion i en metrostation. Ögonvittnen talar om ”rop på arabiska” innan explosionen i metrostationen, och trots att lite information finns att tillgå, misstänker man att det var fråga om terrordåd utförda av extremistiska islamister.

Risken för terrordåd med islamistiska förtecken i Europa har varit konstant sedan 9/11-attackerna som på ett så grundläggande sätt formade vår uppfattning om världen. Vi lever i en globaliserad värld, där de politiska frågorna, de humanitära katastroferna, krigen och missförhållandena, och även terrorismen, är globala. Nazisten och terroristen Anders Behring Breivik hade med sitt dåd en europeisk agenda, likaså var attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo ett dåd med udden riktad mot en sameuropeisk, västerländsk världssyn. I båda fallen handlade det om terrorism i dess mest renrasiga form, en skrämseltaktik för att framkalla en önskad politisk och samhällelig reaktion. Båda attackerna angrep en värld i förändring. Globaliseringen har öppnat gränserna, inte bara geografiskt och ekonomiskt, utan även ideologiskt och kulturellt.
 
Ställda inför förändringens faktum, gör samhällets konservativa, dogmatiska krafter det de kan: de sluter sig allt hårdare samman, anlägger en allt brutalare och mer extrem variant av sina ideologier, och griper efter sina sista halmstrån: skrämseltaktik, disinformation och våld. Många experter är eniga om att Islamiska Staten och terrordåd som de i Frankrike, Köpenhamn och Bryssel är tecken på den radikala, våldsamma islamismens snara implosion. För en ung generation som växer upp i Europa i dag, är också verkligheten mångkulturell. Högerextremismen är en sista uppstötning av en ideologi som försöker försvara en fantasibild av ett Europa som aldrig existerat. Även den måste förr eller senare kapitulera inför faktum.
 
Fara föreligger om vi eggar upp dessa två motpoler mot varandra, om vi tillåter dessa ytterlighetsrörelser att skapa ett samhälle impregnerat av misstänksamhet, hat, polarisering och ovilja till samförstånd och förståelse. Hat föder hat och våld föder våld, om inte någon vågar vara den med det större hjärtat.
 
Helt oberoende om vem som utförde attentaten i Bryssel, kommer de otvivelaktigt att användas som verktyg av de främlingsfientliga, rasistiska krafterna i samhället, och än en gång kommer diskussionen om invandringen, flyktingpolitiken och intergrationen att försvåras.
 
Så länge den radikala islamismen framstår som ett mer inbjudande alternativ än ett främlingsfientligt, uteslutande och stigmatiserande europeiskt samhälle, kommer det att finnas personer som väljer IS och andra terrornätverk. I kampen mot terrorn måste vi alla vara delaktiga. Det muslimska samfundet i Europa och resten av världen, likaväl som det kristna, de sekulära och de övriga. Men att tror att vi kan bekämpa den med dess egna konservativa, världsfrånvända medel leder endast till en spiral av hat och våld.
 
Medan vi sörjer offren i Bryssel, och våra tankar går ut till alla deras anhöriga, bör vi behärska impulsen att i vredesmod slå tillbaka med samma ideologiska dogmatism och enögdhet som genomsyrar de krafter som vinner på terrorn. Om vi skapar ett Europa där alla kan känna sig delaktiga och välkomna, oberoende av ursprung, religion eller etnicitet, finns det inte längre någon kvar att utföra terrordåd.
”Vi måste möta den här utmaningen med solidaritet, enade, tillsammans”, sade Belgiens premiärminister Charles Michel efter dådet. Det betyder vi alla.
Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

2 kommentarer

Fritänkare 28 mars, 2016 - 15:30

Jep en typisk vänsterflum-ledare utan några som helst konkreta förslag på vad man ska göra åt terrorism och med slutsatsen att det väl egentligen är vårt eget fel.

”Om vi skapar ett Europa där alla kan känna sig delaktiga och välkomna, oberoende av ursprung, religion eller etnicitet, finns det inte längre någon kvar att utföra terrordåd.”

Faktum är att utanförskap och rasism inte är den drivande orsaken till radikalisering. Majoriteten av brittiska Syrienresenärerna har haft välbärgade bakgrunder, många terrorister i ett sntal terrorattacker likaså, från framgångsrika invandrarfamiljer eller europeiska konvertiter. T.ex. de som stod bakom Parisattackerna ifjol och Londonbomberna 2005:

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/kalifatets-guldgossar/

Från terrordåd till terrordåd kommer medier med sina analyser om att ”vi ska inte vara rädda”, vi ska komma ihåg att det egentligen beror på rasism och utanförskap och är vårt fel allting. Rädslan i att ta i det verkliga problemet, islamisternas fascistideologi förlamar all diskussion och lämnar fältet öppet för högerextremisterna. Låt säga att nynazister hade utfört terrorattacker med 100-tals döda i ett flertal europeiska städer de senaste åren, och hundratals till på övriga håll i världen, hur skulle reaktionerna på Nytid vara? Skulle ni tala om rasism och utanförskap och hur synd det egentligen är om dem? Det är dags att sluta flumma och hitta på bortförklaringar och börja ta hotet från islamisterna på allvar!

Oh by the way, ny smällde det ju helt nyligen i Pakistan också, cirka 70 döda varav en stor andel barn enligt vad jag senast läste. Attacken vara mot den kristna minoriteten som firade påsk. Det måste ju såklart bero på hur den kristna minoriteten marginaliserat och förtryckt Pakistans muslimer.

Reply
Ernst Mecke 11 april, 2016 - 01:45

Janne Wass’ article was very obviously a ”fast reaction”, so that one should not expect any very deep-going analysis from it. And I anyway do agree with it that one should aim at preserving and developing a free and open society in which nobody is being discriminated against.
On the other hand I do also agree with ”Fritänkare” that one should not be too optimistic about expecting that in the suggested free and open society really nobody would be radicalized, i.e. some more analysis were to be desired. Myself I can in this context perhaps contribute my impressions from 1968 and after in the university of Kiel/Germany: among the most radical Leftists were remarkably many children of professors (also of professors who were basically and publicly on the side of the reform-demanding students), and among the few who joined the RAF (also known as the Baader-Meinhoff group) and died in shootouts with the police there were two sons of professors of this university. Thus, what might have gone on in the heads of those radicals? According to my impressions, ABOUT this: they saw things which they did not like and whose sense nobody was explaining to them; they thought themselves intelligent enough to propose – and did propose – some better arrangements than the established ones (with a clear tendency to demand more consequence about the values which the establishment was so eagerly preaching – this factor may also play a part among young Muslims who may demand more consequence/action about the faith professed by their parent generation); as the proposals were ignored, the more active students were joining student organizations with the idea of achieving some change that way – which did not work either; those who did not drop out at this stage began to take up ideas from authors who were preaching revolutionary change, such as Karl Marx and Wilhelm Reich; after rather short time the student organizations were in the hands of those who were strongly believing in, and spreading, these ideas – nonbelievers were treated with contempt and pushed out; in the groups resulted mutual brainwash, producing ever-more dogmatic believers, of which some went finally under ground and became militant in the most radical sense. Altogether, the impression results that the most probable candidates for radicalization are people who begin with a solid belief in their own better insight, and a strong factor in the process is the unwillingness of their social environment to listen to the (partly really not so bad) suggestions these people offer. On the way to radicalization many drop out frustrated, but a hard core has a tendency to become just ever more radical/militant. Preachers (who preach Marx, sexual liberation, Islam or whatever else is an alternative to the social environment which does not want to listen to the new suggestions) play a part by offering ideas, but the willingness to take up the preached ideas is growing with the experience that the environment does not want to listen (is also unwilling or unable to explain the established concepts) to ideas which do indeed feel better than the established reality.
One could in this context still remind of people like Björn Wahlroos (who as a student was a fiery communist), and also think of trying to figure out what type of people it was who were joining the Spanish Civil War on the Republican side. Just as a suggestion for further research …

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.