Denna vecka utkom Nordeas ekonomiska prognos med den kaurismäkiaktiga rubriken Toivoton tapaus (Ett hopplöst fall). Den målar upp dystra framtidsutsiker för Finland: tillväxten stampar på stället, arbetslösheten kommer fortsättningsvis att vara hög. Exporten drar inte eftersom köparna främst är andra industrier, och då investeringsnivån globalt sett är låg finns det inte riktigt någon efterfrågan på de produkter som Finlands exportindustrier producerar. Även i Finland har nivån på investeringar gått under nollstrecket – kapitalet slits ut snabbare än det förnyas. Samtidigt ligger dividendutdelningen på rekordhöga nivåer.
”Syömävelka”, varnar rapporten för, vilket på svenska betyder att man äter för mer än man förtjänar. Under 2016 förutspås ekonomin växa med blygsamma 0,5 procent, främst tack vare den inhemska konsumtionen. För exportsektorn finns ingen ljusning i sikte.
Samtidigt kastar rapporten avundsjuka blickar på grannlandet i väster. Sveriges robusta tillväxt på 3,8 procent drivs av den inhemska konsumtionen, deras exportsektor är mer fokuserad på konsumtionsvaror än den finländska och drabbas därför inte lika hårt av osäkerheten i den globala ekonomin. Flyktingläget uppmärksammas närmast för dess positiva följder – visserligen medför det stora antalet asylsökande höjda offentliga utgifter, men även höjd efterfrågan på utbildning och hälsovård. Och en demografisk tillväxt, som per definition förstorar ekonomin. Efterfrågan på arbetskraft är fortsättningsvis hög, och investeringsnivån i Sverige är hög, främst för att det byggs bostäder.
Det är ju en eftersträvansvärd situation, och det finns väl alla skäl för Finland att ta modell av Sverige. Staten kunde till exempel utnyttja möjligheten till ytterst billiga lån och bygga bostäder i huvudstadsregionen, vars höga boendekostnader redan nu är en broms på den finländska ekonomin. Bristen på rimligt prissatta hyresbostäder i Helsingfors är ett av de största hindren för arbetskraftens rörlighet och därmed sysselsättningen. Finland kunde ta in fler asylsökande, och arbeta långsiktigt med att diversifiera den finländska exportsektorn. Och som alltid, satsa på utbildningen och ge alla medborgare möjlighet att utveckla sin kompetens så långt som möjligt. Det finns massor av möjligheter.
Därför är rapportens rekommendationer för Finlands del så överraskande: ”Ätandet på kredit åtgärdas bäst genom att skära ner i utgifterna både inom den offentliga och privata sektorn,” deklarerar rapporten. Och jag undrar om jag missade någonting, kausaliteten är allt annat än entydig. På vilket sätt skulle nedskärningar höja efterfrågan eller skapa en diversifierad exportsektor? Det enda säkra är att nedskärningar skulle minska på investeringarna och rikta ett hårt slag mot den inhemska efterfrågan, som i det här skedet är den enda svaga ljuspunkten i Nordeas egen analys.
Även om Nordea är en privat bank är dess ekonomiska prognos beskrivande för det största problemet i dagens Finland: den politiska högerns brist på lösningar. Och det är framför allt beklagligt att Finland sitter med den mest högerorienterade regeringen i mannaminne, eftersom bristen på konstruktiva initiativ från den politiska ledningen just nu är total.
Det mest egendomliga är att det råder en rätt stor enighet om vilka problem som Finland står inför idag: sårbar exportsektor, åldrande befolkning, arbetslöshet, föråldrade strukturer och flitfällor. Ändå går det inte att enas. Det finns massor av goda förslag, men så länge högern tjurskalligt håller fast vid sina nyliberala principer är nedskärningar och skattelättnader de enda acceptabla verktygen i verktygsbacken. De åtgärderna löser tyvärr inte de problem som alla är eniga om att Finland står inför, utan regeringen målar in sig i ett hörn i självvald passivitet. (Demonisering av de offentligt anställda och fackföreningarna löser inte heller problemen, ifall någon trodde det.)
Bristen på lösningar är inte ett faktum, utan ett ideologiskt beslut. Men så länge man håller fast vid det beslutet ter sig läget verkligen hopplöst.
Lasse Garoff
