Hur slå larm om det normala?

2,K

Äldrevården som den ser ut i dag i välfärdsländer som Finland och Sverige är en skandal i det tysta.

Då och då blossar det upp skandaler i äldrevården. Någon faller bort i hemtjänstens pressade scheman och blir utan mat. Dementa låses in utan övervakning nattetid. Någon blir liggande på ett golv med brutet lårben i timmar. Dessa skandaler följs ofta av en debatt mellan berörda, några insändare och kanske ett reportage i lokala medier. Personalen är stressad och utsliten. Vården behöver mer pengar, löner måste höjas, det behövs fler utbildade undersköterskor. Och så vidare. Vi har hört det många gånger. Sedan tystnar debatten och personalen fortsätter gå till jobbet. Elvira behöver sina morgonmediciner. Majlis blöja behöver bytas. Runar måste få sin dusch, som alla måndagar. Behoven upphör inte. Äldrevården kan inte stanna upp.

Sebastian Lönnlöv har skrivit en bok baserad på erfarenheten av att arbeta på vårdavdelningar i Sverige. Titeln till trots är det här ingen skandalbok. Varje dag är en vårdskandal saknar nämligen de extremfall som vanligtvis behövs för att dra igång debatten. Istället skildras här ingående det dagliga arbetet, varvat med Lönnlövs personliga reflektioner och diverse fakta. Att undvika att beskriva de typiska vårdskandalerna är något av poängen med boken. Författaren verkar vilja säga att äldrevården, som den ser ut i Sverige idag, i sig är den stora skandalen.

Jag har från och till sedan tio år tillbaka jobbat som vikarie i äldrevården, både i Sverige och i Finland, i hemsjukvården och i demensvården. Det som Lönnlöv beskriver kommer inte direkt som en överraskning för mig. Faktum är att det är som att läsa om en vanlig dag på jobbet och jag känner igen mig i stort sett i allt. För mig är ingenting i den här boken förvånande och tyvärr inte heller särskilt upprörande. Författarens erfarenheter är begränsade, vilket han också påpekar, men det som beskrivs är inte några undantagsfall. Det är såhär verkligheten ser ut. Boken kanske kan chocka någon läsare som aldrig har satt sin fot i äldrevården. Jag nickar mest igenkännande.

Lönnlöv beskriver en komplicerad bransch. Den här typen av arbete handlar förenklat om att tillgodose människors behov och i bästa fall göra dem nöjda. Det kräver stor flexibilitet, stresstålighet, organisationsförmåga och lyhördhet för att få ihop det.

Det är oundvikligen svårt att sköta en dement person som slår och sparkar när man exempelvis ska byta hennes blöja. Det minst plågsamma sättet är det bästa sättet, för både vårdtagaren och personalen. Det innebär tyvärr att vårdarbetet ibland sker med ett visst tvång. Ju mer tidspressad man är i en sådan situation, desto mer tvång krävs. Om en dement person vägrar ta emot vård, är det då bättre att vi lurar (det vill säga tvingar) henne till det? När förlorar en människa sin självbestämmanderätt? Hur kommunicerar man med någon som har förlorat sitt språk?

Konkreta krav behövs

”Varför finns det enstaka skandaler, ett utbrett missnöje och en ännu mer utbredd misstro, men inga demonstrationer eller kampanjer med konkreta krav på att någonting händer?” skriver Lönnlöv. Det är något av bokens kärnfråga. Vi upprörs av enstaka fall men förändringarna låter vänta på sig.

”Hur slå larm om det normala?” frågar Lönnlöv lite längre fram och sätter fingret på ett viktigt problem. Vårdarbetet handlar nästan uteslutande om att hålla vid liv, snarare än att skapa en dräglig tillvaro. Det kan hända att jag själv har blivit härdad. Den som tror sig kunna ta på sig ansvaret att ständigt göra det där lilla extra blir inte långvarig i äldrevården, konstaterar Lönnlöv.

En situation som beskrivs i boken är när en tidspressad undersköterska låter bli att gå morgonrundan på avdelningen, vilket får konsekvensen att man missar att en vårdtagare fallit ur sängen utan att golvlarmet aktiverats. Hon har blivit liggande. En eller ett par små missar efter varandra kan i värsta fall leda till någons död. Det är ett tungt ansvar att bära. Det är naturligtvis en skandal. Den som har jobbat i äldrevården förstår tyvärr varför det händer. Stress, trötthet och bristande kommunikation leder till att grundläggande rutiner rationaliseras bort.

Är det något som får mig att tröttna på arbetet i äldrevården så är det påminnelsen om att det jag gör är ett skitjobb. Och den påminnelsen kommer mer till mig utifrån än uttryckligen i det dagliga arbetet. Nog är det ibland ett skitigt jobb, men det är också mycket annat. Det jag önskar är att vi kunde sluta se äldrevården som en belastning och istället se den som en nödvändighet, en självklarhet. Många gånger har jag tänkt att det här blir min sista sommar, det här blir min sista anställning, och ändå har jag fortsatt. Det har kommit en ny sommar. För mig har äldrevården blivit en trygghet. Den har lärt mig mycket och jag har alltid varit behövd där.

Lönnlöv skriver i bokens inledning att samtalet om äldreomsorgen måste börja i erfarenheter. Att förfasas över att det sker skandaler räcker inte. Vi måste fundera på vad det är som leder fram till vanvården. Och som vanligt landar vi i att det finns för lite pengar, att lönerna är för låga, att undersköterskornas arbete är för tungt. Tyvärr sätter jag inte mycket hopp till att Varje dag är en vårdskandal ska leda till någon större förändring. Men Lönnlöv förtjänar ändå en eloge för viljan att föra ett samtal istället för att skapa skandaldebatt.

Text: Elin Rosén
Foto: Ulrich Joho/Flickr

Sebastian Lönnlöv:
Varje dag är en vårdskandal.
Albert Bonniers förlag, 2016.