Kommersiellt skit eller konst?

av Janne Wass

Akse Pettersson hämtar Y-generationens filmatiska, postdramatiska teater till Svenska Teaterns stora scen i ett spretigt, men fantastiskt underhållande generationsdrama som river ner kulisserna och bjuder på ett naket, självironiskt porträtt av den finlandssvenska nationalscenen, med fokus på den allmänmänskliga bräckligheten i misslyckandets stund.

Det verkar som om Svenska Teaterns chef Johan Storgård beslutit sig för att en gång för alla täppa till truten på dem som klagar över Svenskis kommersiella musikaler. 2016 inleddes med koreografen Carl Knifs enastående, nyskapande dansanta tolkning av Franz Kafkas Förvandlingen (Ny Tid 2/2016). Den följdes upp av det multimediala verket Sånger vid randen av ett grått hav (Ny Tid 3/2016). Även om Ny Tids kritiker inte var odelat positiv till slutresultatet, var det en vågad och ”edgy” satsning. Och nu intas teaterhusets stora scen av Akse Petterssons Titanic, en tidstypisk föreställning som byggts upp utan manuskript, utgående från improvisationer och repetitioner.

Akse Pettersson steg fram som ett språkrör för ”den nya finländska teatern” i och med den kritikerrosade och prisbelönta Kaspar Hauser (Ny Tid 24.2.2014) på Q-Teatteri, en pjäs som Helsingin Sanomat betecknade som en vattendelare i finländsk teaterhistoria. I själva verket laborerade pjäsen med element som redan i många år utnyttjats av en generation teatermakare födda i början av 80-talet: postdramatik, videospels- och filmestetik, populärkulturella referenser, metateater, en utsuddning av gränsen mellan fiktion och verklighet, samt ett djuplodande och brutalt ärligt generationsmässigt identitetssökande som lyfte fram fler frågor än det gav svar. Huruvida Pettersson verkligen är vår tids stora teatergeni får väl kanske historien utvisa, men åtminstone var han ett naturligt val för Svenska Teatern, om man ville visa framfötterna som ett teaterhus i synk med sin samtid.

***
Titanic görs av Svenska Teatern i samarbete med sista årets studerande på Teaterhögskolan, och hela årskullen medverkar i pjäsen, som samtidigt fungerar som deras konstnärliga slutarbete. Det här vet vi eftersom hela pjäsen handlar om att Teaterhögskolans sista årets studerande gör sitt slutarbete genom att medverka i Titanic på Svenska Teatern. Här utforskas den unga, idealistiska, ivriga generationen och dess representanters inställning till teaterkonsten, skådespelandet och karriären. Det är så mycket man VILL och KÄNNER och DRÖMMER, och alltid möts inte riktigt den egna kapaciteten eller verklighetens förutsättingar med all denna vilja och alla dessa drömmar. Och när sedan drömmen går i uppfyllelse, slår rädslan och nervositeten till, känslan av misslyckande, ångesten av att inte räcka till – på det personliga planet en lika stor katastrof som förlisningen av Titanic.

På andra sidan myntet finns Svenska Teaterns gamla, garvade skådespelare, i den här pjäsen gestaltade av Markus Groth, Anders Slotte, Anna Hultin, Riko Eklundh och teaterchefen Storgård själv. Skrävlande berättar man om de storverk man utfört med Laurence Olivier, Marcel Marceau och Francis Ford Coppola, och delar frikostigt med sig av arroganta och självgoda råd till de unga skådespelarna. Men bakom kulisserna är tonen en annan: misslyckandet har redan skett, och glansdagarna är förbi. Marcus Groth våndas över den ultimata förnedringen – att spela djur i en barnpjäs, medan Riko Eklundh plågas av att han aldrig fått spela Hamlet, och försöker övertyga sig själv om att han sannerligen inte än är för gammal för rollen. Han får föga medhåll av Anna Hultin, som vägrar spela ”en geriatrisk Ofelia som inte ens kan gå ordentligt”, och som av pur bitterhet raserar en ung skådespelares dröm om att kunna spela rollen som Rose i filmen Titanic – vår tids Romeo & Julia-berättelse.

En klyfta bildas mellan det gamla Svenskis-gardet som letar efter nytändning i karriären, samtidigt som de krampaktigt håller fast vid sina gamla meriter och teaterhusets trygghet, och den yngre generationen, som när det kommer till kritan har blicken fäst långt bortom Svenska Teaterns traditionsbundna, lilla finlandssvenska bubbla. I stället trånar man efter de stora filmrollerna, som med hjälp av Ville Seppänens rörliga kamera utageras hela pjäsen igenom på fonden.

***

Pjäsen är också en sorts uppgörelse med teatern som medium, den finlandssvenska teatern och specifikt Svenska Teatern. Ett genomgående tema är hur skådespelarna kallas in till teaterchefen för utvecklingssamtal, och i en av de festligaste scenerna står Storgård själv som kaptenen på Titanic vid ett roder, medan isberget i form av en kuliss på hjul närmar sig. ”Här står man i och aldrig är det bra. När man gör konst kommer det inga mänskor och när man gör musikal är det kommersiellt skit. Vad vill ni ha?!”, frågar anklagande han publiken medan ridån sänker sig.

Något av det festligaste med pjäsen är just hur mycket skådespelarna bjuder på sig själva och ironiserar över Svenska Teatern, det finlandssvenska teaterfältet och sina egna karriärer. Storgårds storvulna parodi på sig själv – utsökt uttryckt genom ett patetiskt balettnummer framför en rad kristallkronor – är härlig. ”Hast Du mir gesehen?!” utbrister Riko Eklundh i en pastisch på sin Mamma Mia-roll. Marcus Groth och Anna Hultin är helt suveräna då de låter sina komiska talanger komma till uttryck. Det är vanskligt att lyfta fram någon enskild prestation bland de unga skådespelarna som agerar som en ensemble i ensemblen, alla med sina egna solonummer. Men i efterhand minns man speciellt Dennis Nylunds krampaktiga försök att leva upp till rollen som Titanics Jack – filmdukens första älskare, och Samuel Karlssons tafatta och överrumplade insats då han hux flux transporteras till den klibbiga sexscenen i James Camerons blockbusterfilm från 1997.

Johan Storgård röker på.

Johan Storgård röker på.

Däremellan förvandlas Titanic till en Estlandsfärja och teaterhusets korridorer blir i filmatiskt stuk trapphus i lyxkryssaren, skådeplats för en pangpang-actionfilm och slagfält för en zombierulle. Dracula dyker upp i en frysbox, Anders Slotte rullar in i en gigantisk skräcködlekostym och vädjar till Storgård att de båda ska skita i hela Svenska Teatern och dra ut i Europa och göra gatuteater, och hela den äldre ensemblen samlas i sina djurkostymer i en hytt för att dränka besvikelsen över de stagnerade karriärerna i gräsrökning och sprit. Allt medan fartyget obönhörligt sjunker.

***
Akse Petterssons inkluderande och samarbetsbetonade arbetssätt är ett som är bekant från fria grupper som Blaue Frau, Teater 90° och Nya Rampen, och ett som utnyttjats med bättre och sämre resultat av Teater Viirus, men mer sällan synts till på de andra etablerade finlandssvenska teaterhusen. Det är vågat att släppa loss Pettersson & Co på så här lösa boliner på teaterns stora scen – låt vara att spelperioden är rätt begränsad. Resultatet är också något spretigt, och det känns som om repetitions- och finslipningstiden kanske blivit lite för kort. Det blir en del upprepningar, speciellt i första akten, och helheten kunde ha svetsats ihop till ett tätare paket.

Första akten koncentrerar sig mycket på de olika ensemblemedlemmarnas personliga angelägenheter och klyftan mellan de unga och de äldre. Den är oerhört rolig och underhållande, men det är som åskådare svårt att få grepp om helheten, och i pausen är känslan att pjäsen måste anta ett mer fokuserat grepp i andra akten för att hålla.

Det gör den också, och går i all sin absurdism ställvis också ner i riktigt mörka psykologiska vatten. Andra akten ökar i angelägenhet och intensitet, och tar sig också med starkare satirisk styrka an den finlandssvenska teaterdebatten. Petterssons styrka som symbolist och visuell regissör kommer också klara fram i andra halvan, och som ofta i hans pjäser är det som inte sägs intressantare än det som sägs. Det är talande att den sista, oerhört snygga och starka scenen är helt ordlös.

Tom Rejström mot fonden av Titanic-filmens berömda slogan.

Tom Rejström mot fonden av Titanic-filmens berömda slogan.

En eloge ska gå till Ville Seppänens fyndiga, symboliska scenografi och videoarbete. Pjäsen försiggår lika mycket på scenen som backstage och i teaterhusets korridorer. Livesändning med en ensam kamera och en stor ensemble är oerhört utmanande, men hela teamet klarar biffen galant. Scenutrymmet förstoras och mystifieras av videoarbetet, på samma gång som greppet också avmystifierar själva teaterhuset genom att visa scenen avskalad och ta publiken med i gångarna och rummen bakom bakfonden. Slutresultatet är en krispig, fräsch och modern föreställning som underhåller från början till slut.

***
Och häri ligger något av Petterssons storhet. Han klarar av att ta sig an till synes jobbiga och ibland snäva ämnen, slå an ett ambitiöst metaperspektiv, men ändå bjuda på hisnande medryckande underhållning. Där många andra teatermakare som använder sig av liknande verktyg som Pettersson ofta ser det som ett självändamål att utmana publiken, vill Pettersson snarare underhålla, men utan att ge avkall på en hög abstraktionsnivå. Men i stället för att hamra in saker i huvudet på åskådaren med tungt patos och kryptisk konstnärlighet, litar han på att vi hinner tänka också då vi skrattar.

Man kan anpassa Titanics intellektuella och spirituella stoff på mycket också utanför teatervärlden, då det gäller till exempel personliga misslyckanden, livsval, ungdom vs. ålderdom, och så vidare. Det här är inga väldigt invecklade saker, och man går inte heller från teatern uppfylld av stora filosofiska insikter. Men det är en föreställning som får en att processa livet och mycket av det som vi anser vara oerhört viktigt. Pettersson & Co sliter ner kulisserna och säger ”det är bara teater!”

Man får hoppas att den vågade framtoning som Svenska Teatern lagt sig an med under början av 2016 inte bara är en tillfällighet, utan att teatern fortsätter sin konstnärliga risktagning, och fortsätter knyta fler av Finlands mest intressanta konstnärer till sig. Titanic bevisar att ”konst” och ”metateater” också kan vara oerhört underhållande, och inte måste göras med pannan i djupa veck. Frågan nu är om den också lyckas locka publik. Gör den inte det, finns risken att vi måste nöja oss med mer ”kommersiellt skit” i framtiden. Jag tänker åtminstone dra mitt strå till stacken genom att se pjäsen en gång till.

Text: Janne Wass
Foto: Yoshi Omori

Svenska Teatern: Titanic. Text & regi: Akse Pettersson. Scenografi och videodesign: Ville Seppänen. Musik och komposition: Kasperi Laine. Ljusdesign: Tom Kumlin. Mask och hårdesign: Pirjo Ristola. I rollerna: Riko Eklundh, Marcus Groth, Emil Grudemo El Hayek, Jon Henriksen, Anna Hultin, Mari-Helen Hyvärinen, Julia Högnabba, Samuel Karlsson, Stella Laine,, Elisa Makarevitch, Dennis Nylund, Amanda Nyman, Lilian Pettersson, Tom Rejström, Anders Slotte, Johan Storgård

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.