Lars Sund.
I hela Europa pågår för närvarande en dragkamp om tolkningsföreträdet i migrationsdebatten. Försvararna av öppna gränser, den universella rätten till asyl och ett humant flyktingmottagande ser redan ut att ha förlorat denna kamp. Dagordningen i debatten sätts åtminstone för närvarande av den andra sidan: de som helt vill stänga Europa för flyktingar eller åtminstone starkt begränsa mottagandet.
Inte sedan andra världskriget har så många människor befunnit sig på flykt som nu. EU:s gemensamma flyktingpolitik var väl aldrig mycket mer än en from förhoppning. I stället för att samordna och hjälpa varandra att ta hand om de människor som kommer hit, bygger EU:s medlemsstater stängslen vid sina gränser och inför gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och skärpta asylkrav. Den svenska regeringens migrationspolitiska tvärvändning, som innebar att Sverige i ett slag gick från att ha Europas mest generösa flyktingmottagande (vid sidan av Tyskland) till att lägga sig på EU:s miniminivå, är ett extremt exempel på den signalpolitik allt fler av Europas länder ansluter sig till. Budskapet till de människor som flockas vid den europeiska unionens sydgräns eller sitter fast i läger i Turkiet, Libanon eller inne i Syrien går inte att missförstå: ni är inte välkomna hit!
På mindre än ett halvår har vi hunnit förtränga de hjärtskärande bilderna på den drunknade treåriga flyktingpojken Alan Kurdi – bilder som med allt skäl upprörde en hel värld och äntligen gjorde många av oss medvetna om flyktingkrisen. I januari 2016 drunknade i snitt tre barn om dagen när de försökte fly tillsammans med sina familjer över Medelhavet, nya bilder av små lik i vattenbrynet sprids och vi ger oss inte tid att titta på dem. Vi är nämligen fullt upptagna av att diskutera muslimska mäns sexualitet, och hinner därför inte bry oss om de verkliga offren för den politik våra folkvalda för i vårt namn.
Uppgifterna om nyårsnattens sextrakasserier i Köln blev en gamechanger i migrationsdebatten. För högerpopulistiska och främlingsfientliga politiker och agitatorer var händelserna i Köln en gudagåva: nu fick man äntligen ett argument man på allvar kunde sätta upp mot bilden av den döde flyktingpojken i sin lilla röda tröja. Gamla islamofobiska djävulsbilder plockades fram och dammades av; myten om kåta unga män från Mellanöstern och Nordafrika som inte kan hålla händerna i styr så fort de ser en europeisk kvinna i kort kjol förvandlades praktiskt taget över en natt till vedertaget faktum. Med nytt självförtroende steg den europeiska rasismens och främlingsfientlighetens kolportörer upp och utropade: Vad var det vi sa? Här är sanningen om ”flyktingarna”!
Förenklade budskap
Det var ett starkt och enkelt budskap, som också råkade komma i ett strategiskt ögonblick, när många av de europeiska ledarna, som den svenske statsministern Stefan Löfven, redan talade om en hotande samhällelig kollaps medan finska rasister i hockeytröjor försökte blockera gränsen mellan Haparanda och Torneå och tilltänkta asylförläggningar brann i såväl Sverige som Finland. Migrationsdebatten försköts snabbt: inte bara uttalade flyktingmotståndare utan även traditionella högerpolitiker, liberaler och till och med vänsterdebattörer och feminister accepterade bilderna av testosteronstinna unga män med en kvinnosyn från 600-talet. Det talades om organiserade trakasserier och nya beteendemönster som asylsökande män skulle ha fört med sig till Europa från sina hemländer.
Innan ens en enda förundersökning mot de misstänkta i Köln hunnit slutföras hade domar utfärdats mot en stor grupp människor, inte bara på nätsidor som Avpixlat eller Hommaforum utan också på etablerade mediers kultur- och debattsidor.
Jag vill här göra klart att jag inte förnekar att sexuella trakasserier – och andra brott – skedde i Köln och annorstädes på nyårsnatten. Det finns varken ursäkter eller försvar för detta: de misstänkta ska lagföras om det går och därest de befinns skyldiga ska de dömas och straffas. Men det är egentligen inte sextrakasserierna i sig eller flyktingarnas beteende jag här vill diskutera, utan det faktum att ingen i brådskan och upphetsningen efter Köln verkar ha givit sig tid att ställa några kritiska frågor som enligt min mening genast borde ha ställts. Här är några exempel på sådana frågor:
Frågorna som inte ställdes
Om nu så kallade taharrush gamea (sic), de omdebatterade ”arabiska våldtäktslekarna” (sic), är så allmänt spridda i arabvärlden som man påstår, varför har vi då inte hört talas om dem tidigare? Enbart Tyskland har tagit emot över en miljon flyktingar och man tycker ju att fall av taharrush borde ha rapporterats långt före den 31 december 2015. Men fenomenet verkar helt okänt, först i början av januari läggs en artikel om taharrush upp på tyska Wikipedia. Flera forskare menar dock att beskrivningarna av taharrush gamea bygger på missförstånd och att ordet ”gamea” överhuvudtaget inte är korrekt arabiska utan verkar hopblandat med engelskans game.
Var nyårsnattens sexuella övergrepp i Köln, Hamburg, Stuttgart, Helsingfors, Kalmar med flera städer verkligen organiserade som påståtts? Vem skulle i så fall ha organiserat övergreppen och varför?
Ja, varför skulle nyanlända asylsökande överhuvudtaget riskera sin framtid i Europa genom att begå organiserade sexuella övergrepp i grupp? Det verkar ju ärligt talat både dumt och kontraproduktivt. De enda som skulle ha något att vinna på ett sådant beteende är ju flyktingmotståndare och rasister.
Kritiska ”kontrollfrågor” av det här slaget borde nödvändigtvis ställas. I debatten efter Köln tycker jag mig känna igen ett vid det här laget välbekant mönster i sättet att framställa det som antas ha inträffat. Ganska omgående började många debattörer peka ut ”kultur” som en avgörande faktor bakom trakasserierna: i bästa fall visste de ”skyldiga” inte bättre, eftersom de kommer från en ”kultur” där kvinnoförakt är institutionaliserat. Andra debattörer svarade att trakasserierna inte har att göra med kultur utan om ett universellt manligt beteende. Ingen tycktes ha kommit på idén att ställa den viktiga frågan vad vi menar med ”kultur”. Och hur en viss specifik ”kultur”, nämligen den orientaliska/nordafrikanska/islamska, framställs här i Väst.
Det är nämligen allt annat än oproblematiskt.
Myten om ”Orienten”
Debatten har fått mig att gå tillbaka till den palestinsk-amerikanske litteraturvetaren Edward W. Saids (1935–2003) banbrytande och omstridda bok Orientalism från 1978, där Said ifrågasatte den bild av Orienten som genom århundradena skapats och reproducerats här i Väst. Said menade att ”Orienten” inte har framställts som en verklig plats (Mellanöstern, Nordafrika) utan snarare avspeglar en imaginär geografi, västliga fantasier om en värld full av mystik, skönhet och sensualism (tänk Tusen och en natt), men också av grymhet, blodtörst och förtryck. Vår bild av Orienten bygger på ett arkiv av förutfattade meningar, som går hundratals år tillbaka i tiden; centralt här är uppfattningen om Orientens – och därmed också om orientalernas – efterblivenhet. Man pekar gärna på att arabvärlden aldrig haft en renässans liknande vår, vilket inneburit att man där, till skillnad från hos oss i Väst, inte förmått frigöra sig från religionen och inte heller omfattats av moderniteten; istället påstår vi att arabvärlden fortfarande lever med åtminstone en fot i ett patriarkalt och tillbakablickande klansamhälle med intakta medeltida rötter. Vad vet vi egentligen om den saken?
Salafismens återkomst och IS:s proklamation av ett kalifat i Syrien och Irak tycks bekräfta bilden av en farlig och aggressiv religion, vars slutmål är att utvidga kalifatet till att omfattande hela världen. Enligt den sedan länge etablerade islamofobiska berättelsen har de radikala krafterna länge haft ögonen på Europa, i själva verket är vår världsdel föremål för en muslimsk invasion. Ser vi inte upp kommer vi snart att leva som andra klassens medborgare, dhimmi, i ett nytt Eurabia. Terrordåden som skakat Europa och USA uppfattas som bevis på att det av Samuel P. Huntington i en famös essä i Foreign Affairs (1993) förutspådda ”civilisationernas krig” redan pågår – och att kriget går illa för Väst.
I det uppskruvade diskussionsklimat som nu råder, tror jag att vi måste stanna upp och fundera på våra egna föreställningar om den Andre. Vad menar vi egentligen när vi talar om ”kultur”? Vi ska inte inbilla oss att vi är fria från fördomar och förmår diskutera andra ”kulturer” på ett objektivt vis.
Kolonial attityd
Ett exempel på hur snett diskussionen kan gå är utpekandet av ensamkommande tonåringar från Afghanistan som ensamt skyldiga till sextrakasserier i samband med ungdomsfestivalen We Are Sthlm. När det framgick att killgäng som påstods bestå av flyktingar från främst Afghanistan tafsat på tjejer i publiken blev reaktionen i Sverige snabb och hätsk. Polisens verklighetsbeskrivning ifrågasattes dock av andra som varit plats: fältassistenten Martin Eidensten menade till exempel att också svenska tonåringar gjort sig skyldiga till trakasserier, att trakasserierna handlade om kön, inte om ”kultur”.
Just stigmatiseringen av de afghanska ensamkommande tonåringarna belyser en annan brist i debatten. Ingen (utom Expressens reporter Diamant Salihu) har brytt sig om att fråga de asylsökande afghanska pojkarna själva hur de ställde sig till beskyllningarna. Hela flyktingdebatten förs över huvudet på dem den berör. Jag tror att det tyvärr speglar en kolonial attityd som är djupt rotad i oss – idén om att den vita västerlänningen är kulturellt och socialt överlägsen ”svartskallarna”. Jag tror att vi bör ta en paus och se oss själva i spegeln innan vi fortsätter att diskutera. N
Polisen i Köln har konstaterat att ingenting tyder på att övergreppen på nyårsaftonen var organiserade. Av de 58 personer som gripits för rån och sexövegrepp, kan endast tre betraktas om asylsökande. Majoriteten av de är misstänkta är marockaner och algerier.
Text: Lars Sund
Illustration: Otto Donner
1 kommentar
Lars Sund’s text is of course too long for comments on every single point, but I very much feel like providing SOME comment: On the one hand I share Sund’s dissatisfaction with the ways how our media are handling incidents which involve asylants and immigrants (although I am not surprised – at least our private-owned media live to quite some degree on the sale of excitement, having little against more excitement which might result from this). On the other hand I am not either happy about his way of dealing with the topic.
Let me start with the term ”kultur”. According to what I have written already rather often, I consider a ”kultur” as being the result of imprinting, i.e. as a bundle of (assumed) ”truths” which humans are picking up rather automatically by observing the social environment in which they are growing up (if some of these ”truths” are later on colliding with the expectations of some different social environment, they are called ”neuroses”). And if different types of ”kultur” provide encouragement/justification for differing ways of behaving towards, e.g., women, then certain tendencies of innate behaviour may be strengthened or weakened. About ”taharrush gamea” (or whatever a better term might be) this would mean that an innate human tendency for mobbing (which is stimulated by excited crowds and helped by alcohol – think of supporters of a football club) may be STRENGTHENED by the participants’ cultural background (”[m]ajoritäten av de mistänkta [i Köln] är marockaner och algerier” – i.e. culturally really not so different from Middle Eastern asylants) – which does not prevent some young men of other cultures to join in the mobbing.
As to the ”kolonial attityd som är djupt rotad i oss”, well, in fact I DO think that our present Western culture IS in important ways better than most others. That has nothing to do with our skin colour nor with any idea of genetically based higher intelligence – in China practically everything was up to about 1700 better working than in Europe, and right now the Chinese are fast catching up with the West. Nor do I deny that various religions contain quite good and helpful ideas ( a favourite of mine is some Amerindian shaman’s claim that ”something which one cannot laugh about is not either sacred” – which I interpret to mean that something sacred should be strong enough to bear some jokes -, and I very much appreciate, e.g., Islam’s admonition to give to those in need, see also quite some wisdom in the admonition to keep the Ramadan and to try seriously to do the pilgrimage to Mecca). But we in the West had the good luck to know about the ancient Greeks and their scientific curiosity and to have kept up the Roman habit of settling disagreements by dispute ( a habit which was kept up by the Catholic church – to its own weakening), all of which helped very much to bring about Western science. And to science we owe it that, e.g., by any measure it usually is Western European, especially Scandinavian societies which in international comparisons regularly come out as being especially good for human well-being. We also know that it is really not every European who is a representative of science (representatives of ”kolonial” attitudes are very mostly not), that science is also under steady attack (from the side of especially the Abrahamic religions – of which Islam is one -, but also from the side of not so few ”humanists” who seemingly feel uncomfortable with some consequences to which science is pointing), but let us please realize that we have something which very most of the other cultures do not have, that it is very good and helpful to have, that it needs to be defended, and that it is very worth to be spread (not for feeding a feeling of superiority, but because it can be VERY HELPFUL).