Vart är vi på väg och hur byter vi riktning? 

av Jan Otto Andersson

Jan Otto Andersson

Vi befinner oss i en världsomfattande ekonomisk kris och samtidigt en kris för den socialliberala demokratin. Murar höjs, auktoritära regimer stärks, xenofobi och religiös fundamentalism breder ut sig. Vi kan se slutet på den nyliberala globaliseringen – men inte på ett sätt som tilltalar en rödgrön internationalist, skriver Jan Otto Andersson i sin historiska översikt.

bloggen Good News from Finland kan vi bekanta oss med hur ”Startups face the freeze at Polar Bear Pitching1.” Stående i en isvak presenterar förväntansfulla nyföretagare i tur och ordning sina affärsidéer för en jury. Spektaklet äger rum för tredje gången. Såväl USA:s som Kanadas ambassadörer medverkar och en norrman, som presenterar en ”flowstick” med egenskapen att göra slut på skakiga videoinspelningar, vinner tävlingen. ”The competition was live streamed to international audiences and event studios organised by startup communities in 11 countries, including Cambodia and Gambia.”

Kreativt, upseendeväckande, ungdomligt, businessrelaterat, nätverkat, globalt och givetvis coolt! Precis vad regeringsprogrammet och alla framtidsförståsigpåare förespråkar för att frammana optimism och konkurrenskraft, nya jobb och fler miljonärer. Visst är det ju så att många lyckosamma startups har skapats av college dropouts, sådana som Steve Jobs och Bill Gates. Det gör därför inte så mycket att vi skär ner på sånt som handlar om utbildning. Det gäller ju bara att dra en bra historia, breda på tjockt och ”fly a high pitch” (flyga högt). Ungefär så fördelas ju också pengarna för doktorandprogrammen inom topnotchuniversitet2 som Åbo Akademi.

Bättre än väntat!

Varför dominerar ekonomi, konkurrens och produktivitet fortfarande vårt tänkande och handlande? Enligt 1900-talets två främsta nationalekonomer borde ju de ekonomiska problemen vara lösta vid det här laget. Vår produktion och våra inkomster överstiger flerfalt 1930-talets, när John Maynard Keynes och Joseph Schumpeter gjorde sina prognoser beträffande den ekonomiska tillväxten på lång sikt. De trodde att deras barnbarn bara skulle behöva arbeta 15 timmar i veckan och att det största problemet skulle vara att anpassa sig till ett liv utan egentliga materiella bekymmer.

Den ekonomiska tillväxten har faktiskt varit bättre än vad nationalekonomerna föreställde sig! Då vi tar med i beräkningen att så många fler är långtidsstuderande, långtidsarbetslösa och långtidspensionärer kanske den genomsnittliga arbetsveckan verkligen rör sig kring 15 timmar. Dessutom producerar proletärerna i Kina och andra låglöneländer nästan allt vi behöver billigt. Också ”våra” storföretags handlingsutrymme har vidgats avsevärt. När de rationaliserar här hemma kan de välja mellan hur mycket de ska investera var som helst i världen, köpa upp sina egna aktier (så att chefernas optionsförhoppningar går i uppfyllelse), dela ut rekorddividender till aktieägarna eller trolla bort vinsterna i något skatteparadis för framtida spekulationer.

En ny symbios

Men Karl Polanyi, som skrev boken Den stora omvandlingen (1944), visste vad som skulle hända om man nitiskt rev ner hindren för marknadskrafterna och gjorde arbete, natur och pengar till vilka varor som helst. Från och med medlet av 1800-talet tvångsliberaliserade man världsekonomin. När vi närmade oss seklets slut, och den långa depressionen drabbade världsekonomin, ropade man emellertid på trygghet och skydd. Bönderna krävde protektionism; företagen samlade sig i karteller; arbetarna organiserade sig i fackföreningar. I namn av socialism, nationalism, kolonialism, rasism och fascism vände sig den ena grupperingen efter den andra mot den liberala, ”jorden-runt-på-åttio-dagar-globaliseringen”. Först efter världskrig, revolutioner och totalitarism lyckades man etablera en demokratisk kapitalism i den rikaste delen av världen.

Den nya symbios som, under USA:s ledning, uppstod mellan demokrati och kapitalism verkade vara stabil och framgångsrik. Bretton Woods-systemet gav de nationella ekonomierna en ram inom vilken de kunde förverkliga sina moderniseringsstrategier. Välståndet ökade, löntagarnas ställning stärktes och socialstaten expanderade.

Gamla problem i ny form

Men denna framgångsrika symbios varade bara under några decennier. Den ekonomiska krisen i USA 1968, följd av den globala monetära krisen 1971 och oljekrisen 1973, skakade den efterkrigstida Bretton Woods-ordningen. Den demokratiska kapitalismen ställdes inför svårlösta problem, av vilka kombinationen av växande arbetslöshet och skenande inflation var den besvärligaste. Trots avkolonialsering, strejker och studentradikalism var det kapitalisternas kontrarevolt mot efterkrigstidens blandekonomi som gick segrande fram.    

Den tyska, i Franfurtskolans anda uppfostrade sociologen, Wolfgang Streeck beskriver i boken Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris kapitalets revolt och vad den har betytt för demokratin. Det ursprungliga upproret riktades mot ”skattestaten”. När denna revolt lyckades ledde det till uppkomsten av en ”skuldstat”, som tvingades balansera mellan två kollektiv av stakeholders, borgenärerna – av Streeck kallat ”marknadsfolket” – och medborgarna – ”statsfolket”. Regeringarna blev beroende av att samtidigt upprätthålla förtroendet hos såväl ”marknaden” som väljarkåren. I slutändan uppstod behovet av en allt mer teknokratisk ”konsolideringsstat”. På den här vägen har demokratins spelrum efterhand beskurits.

”Det gick aldrig mer än ett årtionde förrän lösningarna förvandlades till problem. Till gamla problem i ny form”, skriver Streeck. ”Retrospektivt framstår dessa reaktioner som ett framgångsrikt köp av tid med hjälp av pengar.” Men nu verkar det vara slut på metoderna att uppskjuta krisen.

Depressionens tredje steg

Staterna och hushållen är för skuldsatta för att kunna öka sin konsumtion. Därmed dras företagen med växande överkapacitet och ingen har lust att göra nyinvesteringar. Överskuldsatta kunder försöker spara vad de kan för att betala av sina lån. Och priserna sjunker – ett allmänt prisfall trots att centralbankerna, i form av så kallad quantitative easing, sprider miljard efter miljard via ett redan överlastat too big to fail-banksystem. Om kapitalism går ut på att placera pengar så att de återvänder i en ständigt växande ström, så är världskapitalismen i kris. Men är det ”kapitalismens slutliga kris” som den prisbelönade boken av John Smith, Imperialism in the Twenty-First Century försöker visa, är ännu en öppen fråga.

Avindustrialiseringen i Väst och överexploateringen av arbetarna i Syd har lett till allt större global obalans. Kina har finansierat USA:s enorma handelsunderskott genom att köpa amerikanska statsobligationer, trots att de bara är löften givna av en potentiell rival. Det var ändå det bästa sättet för Kina att upprätthålla dynamiken i den egna ekonomin. Men nu har de inhemska företagen i Kina och de andra så kallade framväxande ekonomierna skuldsatt sig upp över öronen. Under ett decennium har de här ländernas nationella företags skulder vuxit från 4 till 24 biljoner (1 biljon är 1000 miljarder) dollar. Och lånen är till stor del i utländsk valuta. Men när priserna sjunker och värdet på den egna valutan faller, ser det ut som om steg tre i den långa depressionen skulle drabba just de framväxande ekonomiernas företag. Det första steget var bankkrisen i USA och Storbritannien det andra eurokrisen.

Demokratins kris

Vägen har fört oss hit. Vi befinner oss i en världsomfattande ekonomisk kris – och samtidigt en kris för den socialliberala demokratin. En ny lång depression har pågått i nästan tio år, och på ett likartat sätt som under slutet av 1800-talet har nationalistiska och populistiska motkrafter mot liberaliseringen och globaliseringen brutit fram lavinartat. Murar höjs. Auktoritära regimer stärks. Xenofobi och religiös fundamentalism breder ut sig. Politikerna kunde möjligen hantera ekonomisk osäkerhet och massinvandring om dessa uppträdde var för sig, men tillsammans utgör de en övermäktig utmaning. Vi håller på att byta riktning – vi kan se slutet på den nyliberala globaliseringen – men inte på ett sätt som tilltalar en rödgrön internationalist.

Så därför några tankar som liknar förslag:

  • Bibehåll den starka staten. Det är bara genom den vi kan garantera lika rättigheter, till exempel få till stånd en basinkomst. Alla de sociala och ekologiska investeringar som nu skulle behövas kräver att en målmedveten stat griper tag i saken – marknaden klarar det inte.
  • Nu är det dags att fördjupa det nordiska samarbetet. Kalmarunionen och Hansaförbundet är tänkvärda historiska jämförelseobjekt. Det har till och med Risto E. J. Penttilä insett.
  • Beskattningen av de transnationella företagen måste ske på andra grunder än nu. Skattekonkurrensen mellan länderna och utnyttjandet av ogenomskådliga skatteparadis måste få ett slut.
  • Människornas utbildning och liv ska inte styras utifrån tanken att göra dem så ”produktiva” och ”konkurrenskraftiga” som möjligt. Vi måste lära oss att leva i ett humant och demokratiskt lagomsamhälle.
  • En positiv samhällsutveckling får inte vara beroende av att det sker en ständig ekonomisk tillväxt.
  • De som vill sprida hat och fanatism inbjuds att ställa upp i den årliga ”Pitch it strong. Bred på tjockt”-tävlingen – med eller utan isvaksbad. N

Text: Jan Otto Andersson
Foto: Jimmy Simes

1 Jag undrade vad pitching egentligen är för något, men fann bara ordet ”pitch” som har en massa helt olika betydelser; från ”beck” och ”spets” till ”kasta” och ”dra en historia”. ”Pitch it strong” översätts till ”breda på tjockt”.

2 Jag ogillar ordet ”topnotch”. Det är kutym att ”sakkuniga” nöjer sig med att räkna hur många artiklar de sökande publicerat i så kallade ”topnotch journals”. Ny Tid hör i detta sammanhang till de kastlösas kategori.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.