Vilja till exotism

av Maïmouna Jagne-Soreau

Maïmouna Jagne-Soreau

Efter att ha levt mer än tjugo år som en struts vaknade min hjärna en vacker dag i Finland. Jag fick nog hjälp. Jag fick hjälp av litterära verk som beskrev en bekant känsla, som satte fina, poetiska eller våldsamma ord på någonting jag försiktigt ignorerade, och jag fick hjälp av en workshop som ordnades av Blaue Frau i höstas: ”att leva i en vit värld med en icke-vit kropp”.

Rasism, talar man om: det är väl någonting grovt, dumt, äckligt, begränsat, elakt, uttalat … Ju mer våldsam rasismen är, desto lättare kan man förkasta den idag. Vilket är bra och oerhört viktigt, och förhoppningsvis ska det fortsätta. Men det var inte rasism jag hela min ungdom försökte strunta i, utan andras vilja till exotism som jag råkar vara objektet för.

Det är små inlägg som aldrig är illa menade: ”Du har fint/roligt hår, får jag röra?”, ”Det här är faktiskt griskött, kan du äta det?”, ”Fryser du inte hela tiden, du som har afrikansk bakgrund?”, ”Ja faktiskt, var är du ifrån på riktigt? Vilken är din etnicitet?”

Och trots att etnicitet syftar till folkgruppen med vilken jag delar mitt ursprung, min historia, kultur och mina traditioner, finns det fortfarande för många som inte ger sig innan de har fått svaret att min biologiska pappa är från Gambia. Då hör man ett tillfredsställt ”ahaa” och ett leende som verkar betyda ”Nu förstår jag bättre”. Men fanns det verkligen någonting att förstå där? Hjälpte det att förstå vilken människa jag är och har varit sedan jag föddes och växte upp i Paris – dessutom utan honom?

Jag lärde mig tidigt att för att minimera obehag är det bättre att ge det svar folk vill höra, än att försöka förklara att dessa frågor ibland känns sårande – särskilt när folk uppriktigt menar väl. Men det är precis dessa små fraser, dessa situationer, som varje dag, gång på gång, gör att jag tvingas stå utanför.

Det finns folk som kan referera till en annan kultur, andra matvanor, andra språk, andra länder och eventuellt gärna talar om det. Men mer och mer kommer det att finnas folk som jag (blandade, adopterade, andra generationen…) som aldrig har satt en fot utanför Paris, Köpenhamn eller Sibbo, men som trots det pygmalioniseras till en exotisk annan. På grund av det tillåts vi aldrig att fullständigt vara en del av den lokala gemenskapen. Men å andra sidan, såsom poeten Henrika Ringbom fint formulerat det: ”Det finns ingen annanstans”.

Svenska Erik Lundin rappar i sin senaste EP om den dagen han trodde sig åka ”hem” för första gången, till sin pappas hemland Gambia, men väl där introduceras som ”Suedi”. De svenska författarna Jonas Hassen Khemiri och Marjaneh Bakhtiari, den danska poeten Yahya Hassan, och även den finlandssvenska författaren Johanna Holmström (i Asfaltänglar, 2013) – för att bara nämna några – utvecklar liknande tematik: människor som är utanför det ena, men som aldrig kan tillhöra det andra heller. Människor som sitter fast i ett mellanförskap.

Jag säger inte heller att man aldrig skall diskutera ursprung. I fall – och endast då – det är någonting som kommer fram i kontexten och faktiskt är relevant för båda (har någon svårt med språket, nämner en stad utomlands som är bekant för er, och så vidare) då är det väl inget fel att vilja höra mera om det. Då kan man gärna passa på att byta det exkluderande ”var kommer du ifrån?” mot ett inkluderande ”är du ursprungligen från Helsingfors?”, till exempel.

Rasismen måste vi fortsätta att tala om, men den är tyvärr endast den synliga delen av isberget vi fick i arv efter kolonialismen.

Maïmouna Jagne-Soreau
är doktorand i nordisk litteratur

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.