Alla drömmer samma dröm

av Lukas Rusk

Spårvagnar kör kors och tvärs över ett torg. En brandbil rusar fram på gatan. Ett par firar bröllop. Någon begravs och någon föder ett barn. En människa med en kamera går runt och filmar.

Mannen med filmkameran är en dokumentär sovjetisk stumfilm från 1929. Filmen känns rätt modern – klippen är snabba, människorna gör samma saker som i dag och ser ut som i dag. När spårvagnarna rullar fram på skärmen kunde man tro att man stod vid Senatstorgets hörn i Helsingfors.

Mellan mig och skärmen sitter bandet bob hund. Deras blickar är fästa vid skärmen medan de pumpar ut ett postrockigt nytt soundtrack till filmen. Musiken drivs av basriff och ibland sjunger också Thomas Öberg några enstaka ord: ”Människa med kamera” när fotografen filmar en folkmassa och ”ville ha sirener, fick en ambulans” medan brandbilen flyger fram. Det senare är en del av låten Rocka billigt. Den tar ändå slut före refrängen, där Öberg vanligtvis vädjar till lyssnaren: ”Titta på mig, lyssna på mig, alla drömmer samma dröm!” För ikväll ska vi titta på filmen.

– Filmen handlar om en dag i Moskva från morgon till kväll, säger Mats Hellquist, basist i bandet.

Jag talar med Hellquist och gitarristen Conny Nimmersjö på rockklubben Tavastias bar några timmar före spelningen i Helsingfors. Öberg är förkyld och vilar upp sig på hotellet. Resten av bandmedlemmarna håller på att sätta upp sin utrustning.

– Det är klart att den är aktuell. Den handlar om människors vardag, det är lite på samma sätt i dag som det var då, fortsätter Hellquist och får medhåll av Nimmersjö.

– Den var också kontroversiell när den kom. Den visar alkisar som vaknar på bänkar. Det var ju i Sovjetunionen, så det var sådant som man förnekade att fanns.

Lyxproblem

Allt är ändå inte likadant. I Rocka billigt sjunger Öberg: ”Förut var det för hårt och kallt, nu är det för lugnt och skönt”.

– På nittiotalet var musiken allt. Den är fortfarande det för mig. Men jag märker att livsstilen har blivit det största för många. Kläder, mode, att åka skateboard, image … Det där är viktigare för folk än musiken, säger Nimmersjö.

Bandet har släppt en ny singel samma dag, Brooklyn salsa.

– Den kommenterar hipsterkulturen. Thomas sjunger: ”Var som helst men inte här”, säger Nimmersjö.

– ”När som helst men inte nu”, fortsätter Hellquist.

– Vi vill inte säga att folk är dumma, det är inte det det handlar om. Men trenden är både bra och dålig. Förr i tiden beställde man en stor stark. Nu finns det trehundra olika ölsorter: vill du ha en ale, en stout eller en ipa? Folk har ett nördintresse runt precis allt, säger Nimmersjö.

– Det är spännande och bra, inflikar Hellquist.

– Men det är ju lyxproblem. Det är en bortskämd medelklass som har tid att ägna sig åt detta. Det måste ju vara unikt i världshistorien, tillägger Nimmersjö.

Bob Hund på Tavastia.

Bob Hund på Tavastia.

Jorden krymper

Jag mejlar Thomas Öberg efter spelningen. Han skriver att bandet inte gör protestmusik, men de utnyttjar sin rätt att ropa högst när de står på scen. Mitt i musikvideon till Rocka billigt stannar musiken upp. Öberg står på en balkong och ropar ut till en tom gata: ”Titta på mig, lyssna på mig!” Efter det går han på en gräsmatta och pratar till kameran.

– Vi vill åstadkomma känslan av att jorden krymper. Alla kommer närmare, närmare och närmare. Drömmen går plötsligt upp i rök.

På Tavastia kommer också den så kallade flyktingkrisen på tal, något som Hellquist inte alls vill se som en kris.

– Det är också en möjlighet. Det var precis samma tongångar när folk kom till Sverige från Bosnien – ”Det här kommer att gå åt helvete” – det har gått jättebra. Det har lyft Sverige.

Nimmersjö hakar på:

– Finland får passa sig. Det finns en risk att tiden börjar stå still. Om Finland inte börjar ta in flyktingar finns det en risk att ni fastnar i någon sorts 1950-tal. I Sverige hörs ju samma tongångar nu. Jag tycker det är förjävligt.

– Det handlar också om politisk vilja, säger Hellquist.

Nimmersjö är uppvuxen i Södertälje. Kommunen har tagit emot fler irakiska flyktingar än USA.

– Det har fungerat jättebra.

– Det handlar om politisk vilja. Man kan inte heller bara ta människorna hit och sätta dem någonstans ute på landsbygden. Man måste våga satsa pengar på att utbilda de här människorna. Det kommer att betala igen sig, men det kommer att ta lite tid, säger Hellquist.

– Det är inget parti som vinner ett val om de säger att de vill höja skatterna. Alla tänker bara med sin egen jävla plånbok. Folk är inte kloka – de tycker att det är en mänsklig rättighet att åka till Thailand tre veckor om året.

– Folk har vant sig vid en sån lyxkonsumtion. Det är svårt att ta det ifrån folk.

Text & foto Lukas Rusk

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.