Annika Sandlund
På Facebook ökar irritationen över att Paris och Bryssel får mer spaltmeter än de avlägsna orterna, och röster höjs för att bevisa att det ligger rasism också bakom det fenomenet. Det är inte otänkbart, men det är en alltför enkel sanning. Vi bryr oss mer om det som händer i Belgien än det som händer i Pakistan av två orsaker. För att det är närmare, och för att det skrämmer oss mer. Jag vill påstå att offrens hudfärg och religion är av underordnad betydelse.
En av mina första veckor på TV-nytt, över 20 år sedan, argumenterade jag starkt för att vi skulle ta in en nyhet om de 300 kineser som dödats i ett lerras långt borta från huvudstaden. Den ansvariga kvällsredaktören var emot idén, av princip.
Det är inget mommo i Ingå vill höra något om.
Det var knappast den första idén som refuserades. Men jag var envis och gav mig inte. Efter några minuters käbblande fälldes det avgörande slaget:
Har vi några bilder?
Från ett lerras i en provins ingen av oss kunde uttala, än mindre hitta på kartan? Naturligtvis inte. Det blev 15 sekunder före vädret och jag fick puffa upp det med en rad andra, i kvällsredaktörens ögon lika ovidkommande händelser världen över. Jag är övertygad om att gröna journalister idag bemöts med samma argument. Facebook och Twitter i all ära, men mommon i Ingå är odödlig.
Lördag morgon efter attackerna i Paris går jag och min dotter ner till sjön för att ro. Efter fem år i Turkiet bor vi numera i Frankrike. Vid roddstadion pratar folk upprört, en kvinna gråter.
Om det händer i Paris kan det hända här, säger hon.
Vi är inte säkra någonstans.
Mina franska vänner ändrar sina Facebookprofiler, inte till ”Je suis…” utan till en bild av tusentals människor med tända ljus i centrum av staden, som mot en bakgrund av byggnader och gatlyktorna stavar ett budskap inte ämnad att uttrycka sympati med offren, utan som ett meddelande till förövarna. ”We are not afraid”. De profilerna är fortfarande uppe – det är ingen idé att liksom Eiffeltornet klä om dem i nya färger efter varje attack. Det handlar inte om nationer. Inte heller om religion, även om förövarna gör tappra försök att förankra hopplösheten i den europeiska förortsslummen i ett grötigt religöst hopkok. Det är därför unga muslimska män i Bryssel dagen efter attacken får sms som uppmanar dem att ”som brödrar ta upp kampen mot västerlandet”. Imamerna säger att kampen mot radikaliseringen är som att försöka skydda de unga mot killen som säljer droger utanför skolan. Det är en liknelse som de flesta föräldrar med barn i högstadieåldern kan ta till sig. Igenkänningsfaktorn är hög, också för dem som aldrig satt fot i Bryssel.
Svårare är det med Turkiets president Erdoǧans uttalande efter den senaste attacken, om att Turkiet är en stat som kommer att använda sin legitima rätt att försvara sig, överallt, emot alla, på vilka vilkor som helst. Hans ord frammanar bilderna från söndertrasade hus i de kurdiska områdena i sydöst. Gågatan Istakkilar i Istanbul liknar visserligen London och Paris. Mango, Dior, Body Shop och tusentals skor med stilettklackar och parkerade barnvagnar i chockrosa med en kopp med Starbucks latte på styret. Turkiet är en modern stat, men det befinner sig i en osäker tid i en osäker region. Den pojke som på Facebook undrade var alla ”Je suis Istabul” dröjde, fick 90 000 delningar och tusentals svar. Här är ytterligare ett. Kvinnan som efter attackerna i Paris grät nere vid bryggan kan se på nyheterna och känna sympati utan att bli skräckslagen. Det kan hända där, det kan inte hända här. Närheten. Och skräcken.
Annika Sandlund
arbetar med flyktingfrågor för UNHCR
