Bitterljuv matlagningsfilm med en twist

av Zinaida Lindén

Japan är småföretagarnas förlovade land. Tusentals anspråkslösa ”firmor” gör knappt någon vinst, men de håller sysselsättningen uppe och arbetslösheten nere. Restauranger i Japan är ofta mycket specialiserade: i den ena får man ”de bästa ramen-nudlarna”, i den andra ”den bästa tempuran” och så vidare. Det är strävan efter perfektion som gäller.

Sentaro (Masatoshi Nagase) står dagligen och steker dorayaki, små pannkakor med fyllning av söta azuki-bönor. Till skillnad från många dylika jobbare äger Sentaro inte stället utan tar hand om det för att betala en gammal skuld. Själv gillar han inte sötsaker.

Stället frekventeras av några fnittriga gymnasieflickor som driver med den fåordige enstöringen. En av flickorna, Wakana (Kyara Uchida), tar honom på allvar och de blir vänner. Arbetet är krävande, och Sentaro börjar leta efter en medhjälpare. Till hans förvåning är det en 76-årig obaa-san (äldre tant) som anmäler sitt intresse. ”Er rygg skulle inte orka”, invänder han, men Tokue (Kiki Kirin) ger inte efter.

Då Tokue äntligen får en chans, upptäcker Sentaro att hon är något av en trollkvinna. Hon tillreder jättegod an (söt bönpasta). Snart börjar folk köa till gatuköket.

Men här finns något som inte stämmer. ”Jag har alltid drömt om att få arbeta på ett sådant ställe”, berättar Tokue. Varför har hon aldrig gjort det i så fall? Dramatiken förstärks av att även Sentaros liv präglas av en mörk hemlighet. ”Jag förtjänar ingen människas berättelser”, säger han.

Vi har sett otaliga matlagningsfilmer där människor upptäcker konsten att bejaka livet – och samtidigt upptäcker varandra. Den japanska filmindustrin är inget undantag. Den mest folkkära matlagningsfilmen är kanske Tampopo (reg. Juzo Itami, 1985). Många i Finland minns Kamome shokudo (2006) där två japanska kvinnor öppnar ett matställe i Helsingfors. Det var Naoko Ogigami som regisserade den.

Även An (Under körsbärsträden) är regisserad av en kvinna. Naomi Kawase (The Mourning Forest, Hanezu) är en av Japans mest prisbelönta filmmakare. Här bygger hon sitt filmmanus på en roman av Durian Sukegawa där den livsbejakande berättelsen plötsligt tar en tragisk vändning. Månget öga kommer att tåras i finalen.

Kiki Kirin (välbekant från Hirokazu Koreedas dramer) är enastående som Tokue. En anspråkslös, lite virrig gumma – som rymmer oceaner av känslor, drömmar, visdomar. Ett helt liv, en stor begåvning som gått till spillo. Tokue står för längtan efter långsamheten, en egenskap som vi blivit av med. ”Det tar tid”, säger hon. ”Bönorna ska känna sig välkomna, de har tagit sig hit ända från sina åkrar…”

Tokue står också för mono no aware, den ljuvt vemodiga insikten om världens härlighet och förgänglighet, tack vare vilken alla ting får liv och dras till varandra. Det är ingen slump att de inledande episoderna ramas in av blommande körsbärsträd. De olika skedena i blomningen påminner om människans åldrar – som filmens huvudpersoner står för.

Wakana är lite schematisk och hennes hemmiljö skildras ganska hafsigt, men som symbol för ungdomen är hon helt rätt.

Bildspråket bjuder på en hel del närbilder. Sentaros fötter som sakta går uppför trappan. Tokues deformerade händer då hon rör om i grytan. Filmfotografen Shigeki Akiyama fyller nästan varenda ruta till max. Men då människans ensamhet ger vika för känslan av gemenskap tar Akiyama några steg bakåt med sin kamera. Fram träder glädjen, friheten – och de vackra körsbärsblomstren.

Zinaida Lindén

An (Under körsbärsträden). Drama. 113 min. Japan, 2015. Regi: Naomi Kawase. Manus: Naomi Kawase, efter en roman av Durian Sukegawa. Foto: Shigeki Akiyama. Musik: David Hadjadj. I huvudrollerna: Kiki Kirin, Masatoshi Nagase, Kyara Uchida.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.