Den halvbildade kulturmannen

av Valter Holmström

Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter, inledde diskussionen om kulturmannen våren 2014 genom att beskriva en manschauvinistisk maktfaktor som dominerat kulturfältet både i och utanför Sverige. Efter det gick debatten på kulturspalterna het och kulturmannen växte fram som begrepp i textflödet. Kulturmannen: en urtyp för den ”sanna konstnären”, en narcissist på parnassen vars makt till stor del kommer av att sparka neråt, ofta på kulturkvinnans insatser, samtidigt som han omger sig av beundrarinnor. Kulturmannen och andra texter, en samling korta diskuterande texter ihopsamlade från olika tidningar, är litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattströms inlägg i diskussionen, men också så mycket mera.

witt-brattström-pärmMycket mera för att det på det stora hela är något missvisande att boken har Kulturmannen som huvudtitel. Snarare dyker han upp som en bifigur i ett större drama, medan fokus ligger på att lyfta fram förbisedd, förminskad och nedtystad kvinnolitteratur. För ”kulturman” är inte endast en benämning på specifika personer i boken, utan också en samlingsterm för vissa ”mansgrisaktiga mekanismer” i kulturen. Essäsamlingen utgör en pointillistisk litteraturhistorisk översikt som målar upp en imponerande vidd av verk, personporträtt, analyser och kritik. Witt-Brattström visar hur det kvinnliga genom hela litteraturhistorien (och utanför) systematiskt glömts bort eller trampats ner, fått stå som det Andra för kulturmansetablissemanget i olika etapper, som en negativ pol att definiera sig med eller mot.

Kvinnan har fått stå för det domestiska, familjen, moralen, det svaga, sexobjektet – det som kulturmän ofta använder som virke för att skapa sin image, till exempel som en sexuellt äventyrlig, dekadent och manligt lidande estetbohem.

En genomgående grundsats i boken är att vi utan att läsa kvinnoförfattarna och kvinnolitteraturen bara kan anse oss halvbildade. Och mot en enögd kanon ger essäsamlingen alternativ, en repatriering av litteraturhistorien och litteraturforskningen som lyfter fram motstånd, strävanden och nätverk. Som några axplock kan nämnas Witt-Brattströms texter om Sara Wacklins memoarer från 1808–1809 års krig som en möjlig inspirationskälla för Selma Lagerlöf, en djuplodande analys av Sofi Oksanens verk och dess behandlande av politiskt förtryck, och texter om den ”Nya Kvinnan” – en radikal gestalt i sekelskiftets Europa som aktivt utmanade det litterära och politiska etablissemanget. I boken betecknar hon också de bildade och självständiga kvinnor som tog sig fram som journalister och författare, så som Elin Wägner och Lotten Ekman, som drev kampen för kvinnlig rösträtt och jämställdhet. Men detta radikala och produktiva moment i kulturhistorien har överskuggats av litterära flanörer och andra bohemer som blivit tongivande för vår bild av sekelskiftet. Den Nya Kvinnans alster ses som tendentiös andra rangens litteratur och får utgöra bränsle för de kulturmän som behöver något att fjärma sig från i jakten på det sanna.

Kulturmannen och andra texter kryllar av korta texter, skrivna med vass penna och lekfullt språk, men formen begränsar innehållet. Witt-Brattström gör exempelvis intressanta psykoanalytiska tolkningar av olika författare och verk men på grund av texternas längd  utforskas de inte på djupet och tolkningarna förblir därför spekulativa. Ibland får jag också intrycket av att det målas monokromt och med alltför bred pensel när det kvinnliga och manliga delas upp. Men jag har känslan av att det delvis rör sig om ett stilgrepp – Witt-Brattström är en profilerad polemiker.

Witt-Brattström representerar ett slags särartsfeminism, en position som utgår från att det ändå finns något essentiellt annorlunda mellan det manliga och kvinnliga, något som säkert väcker anstöt i en del nutida feministiska strömningar. I hennes texter finns det överlag en anda av 70-talets feministiska kamp, och hon riktar rentav någon enstaka pik mot postmodern feminism. Men 70-talet var också en tid för en bredare solidaritet, en gemensam kamp som inte har samma styrka i dagens mera fragmentariska identitetspolitik. Ett försök att Stå i Bredd, som var titeln på hennes förra bok.

Om det finns de som stör sig på att Witt-Brattström inte är tillräckligt radikal, så finns det också röster som hävdar motsatsen. I den tidigare nämnda debatten om kulturmannen lyfte vissa debattörer fram konstens upphöjdhet över all moraliserande kritik. Men litteraturens fält är laddat med politiska spänningar, vare sig man vill det eller inte. Kulturmannen och andra texter visar upp övertygande exempel på en litteraturhistoria och kulturpolitisk kamp som mer eller mindre systematiskt hamnat i skymundan, och gör det på ett bejakande sätt, något som utan tvivel berikar litteraturen.

Efter att ha läst slut boken kastar jag en snabb blick på min egen bokhylla. De flesta författarna i den är män, därtill vita och medelklass. De flesta verkar komma från Tyskland, Frankrike, något anglosaxiskt eller nordiskt land. Något jag alltid varit medveten om men kanske aldrig gjort mycket åt – det är så lätt att passivt suga i sig en kulturkanon. Och det finns många tystnader i litteraturhistorien. Kulturmannen och andra texter ger läslust för annat och en strategi för att göra oss mera bildade på kulturens fält.

Text: Valter Holmström
Foto: Janne Wass

Ebba Witt-Brattström: Kulturmannen och andra texter. Norstedts, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.