Karin Erlandssons roman Missdåd slår sönder föreställningen
om att 90-talet skulle ha varit en modern, tolerant och upplyst tid,
ungefär som ett slags i dag utan iPhones, skriver Otto Ekman.
Karin Erlandssons Missdåd är en bra roman, men som klassisk deckare lämnar den levande men lite spretiga småstadsskildringen en del övrigt att önska.
Den unga helsingforsbon Sara Kvist kommer till en liten stad på den österbottniska landsbygden för att inleda sitt första journalistjobb som reporter på lokaltidningen. Den enda hon känner i staden är hennes nya pojkvän, stallägaren Robert, som egentligen inte vill att hon ska vara journalist utan tycker att hon passar bättre som mockningsassistent i stallet.
Arbetet börjar som arketypen för urtrist lokaljournalistisk, men förbyts plötsligt i något helt nytt då ett kvinnolik upphittas i skogen på midsommarafton. Saras klumpiga inledning som sommarvikarie får en rivstart och hon kastas in i händelsernas centrum. Samtidigt tar hennes personliga liv en mörk och oförutsedd vändning i den nya, obekanta miljön.
Några andra nyckelkaraktärer som får mer utrymme i texten är Saras chefredaktör Gunnar och byprästen Linna som utsätts för trakasserier på grund av sitt kön i den konservativa småstaden. Karin Erlandssons roman utspelar sig på tidigt 90-tal, och likheterna och skillnaderna gentemot dagens värld ger romanen en intressant dimension: till exempel slås man som ung läsare av hur mycket mobil-, internet- och smarttelefonsamhället, som för vår generation redan blivit en självklarhet, egentligen förändrat parametrarna för kommunikation, exempelvis inom relationer. Dessutom slår romanen sönder en föreställning som det tidigare varit alltför lätt för någon ur min generation att invagga sig i: att 90-talet skulle ha varit en modern, tolerant och upplyst tid, ungefär som i dag men utan iPhones. Nu håller ju som bekant också illusionerna om dagens värld på att krossas då vårt samhälle var dag tycks avslöja allt fulare sidor av sig själv, ändå känns den österbottniska 90-talsvärld som Erlandsson målar upp som ett bevis på att saker och ting definitivt blivit om inte bättre, så i alla fall mindre illa på 20 år.
Mångsidiga karaktärer
Ibland känns det lite spretigt och hektiskt, då en så pass kort bok ska hålla reda på så många personer och hinna skänka dem alla tillräckligt med kött på benen för att läsaren på allvar ska börja intressera sig för var och en. Erlandsson är en skicklig författare som definitivt kan skapa trovärdigt sympatiska (eller osympatiska), mångsidiga karaktärer men ofta känns det som hon ger sig själv för lite utrymme. Själva pusseldeckarelementet i romanen blir också lidande av den relativt korta längden: då upplösningen, visserligen dekorerad med en alldeles elegant twist, väl kommer, känns den lite väl snabbt och behändigt avklarad. Det känns också som om några av de karaktärer vars komplexa inre liv har skänkt början av handlingen djup och mångsidighet faller bort och ignoreras på slutet.
Skildringen av småstaden och dess psykologiskt komplicerade och inte alltid helt sympatiska huvudpersoner är romanens starkaste sida, vilket för tankarna till Lars Sund eller danska Ida Jessens Hvium-romaner (Jessens roman Barnen skippar visserligen kriminalhistorien, men dess mardrömslika skildring av ett urspårat förhållande mellan en storstadskvinna med progressiva värderingar och en brutal, karikerad macho-bonde som är så känslomässigt blockerad att han våldtar utan att själv märka det, känns nästan lite oroväckande snarlik det som Erlandsson låter Sara gå igenom). Därför känns det frustrerande att just den biten blir lidande, då Erlandsson försöker men inte helt lyckas bolla med för många olika teman.
Skavankerna gör ändå inte Missdåd till en dålig roman, även om den trots baksidestextens löften kanske inte kan rekommenderas till den som söker en stilren pusseldeckare för sommarhängmattan.
Text: Otto Ekman
Foto: Matilda Saul
Karin Erlandsson: Missdåd.
Schildts & Söderströms, 2016.
