Dikt som liv, liv som dikt

2,4K

Den svit som Johan Jönson påbörjade 2012 med med. bort. in. och fortsatte med mot. vidare. mot.  avslutas nu med dit. dit. Hään. Tillsammans bildar de en triptyk på 3 821 sidor av riktningar som i slutändan pekar, ja vart? Om dit pekar mot en specifik punkt är hän mer mångtydig, svenskans mest skiftande rörelseverb; det är riktningen bort mot något okänt, att fara hän, att gå hädan.

Jönsons diktning har de senaste åren präglats av multiplicitet, direkta prosapartier har blandats med språkexperiment. Så även i denna senaste bok. Olika texter, satta i olika typsnitt följer efter varandra. Bland annat återkommer en remix av den märkliga svenska poeten Werner Boströms dikter, där framförallt ordet tid varieras. Jönson har kastat om orden och gör dem till sina: ”tider och tid är tider i och / tid och månader tid och/ tiden och tid i lyster”.

De olika texterna går i växlande tempo, vilket framkallar en bruten eller ryckig läsning som till en början kan vara svår att komma in i. Man skulle kunna likna dit. dit. Hään. vid den för några år sedan så populära genren intelligent dansmusik, eller vid experimentell techno, arytmisk, komplext komponerad, men när man väl är inne är man fast. Men man skulle också kunna jämföra dit. dit. Hään. vid fabrikens löpande band. Repetitiva, monotona rörelser men med ständigt nya moment som fordrar uppmärksamhet – dåsar du till missas något i meningsproduktionen. Eller vi kan säga att diktsamlingen imiterar livet självt: ymnigt, oupphörligt pågående och i ständigt blivande: ”Liv.  oavbrutet. Överallt. Ej mening.”

Diktsamlingen bär också en annan av det biologiska livets kännetecken. Utsatt för återkommande mutationer förändras den, ”Dikten som bakteriell poetik”, skriver Jönson i en av de många, och ofta motsägande utsagorna om vad det är vi läser. Men liksom allt liv sker förändringen långsamt och emellanåt omärkligt. Nya texttyper förs in, som sedan försvinner. Inget liv är beständigt. Döden är inbegripen i livets villkor. ”Livet är dödens maskering” skriver Jönson, ”Att födas och att dö är samma sak”.

Arbetarförfattare av vår tid

Mot slutet träder dikten in i ett nytt stadium. Bland annat finns här en självbiografisk sektion om arbetet som rengörare av smältugnar, skriven i prosa. ”Man hissas in i ugnen”, det är en bild som givetvis beskriver arbetet men som också kan läsas som en slags symbolisk kremering. Jönson beskriver hettan i ugnen och hur det finkorniga grafitpulvret tränger in i kroppen och dödar arbetaren: ”In i ögon. I näsa. I öronen. In i hårbotten. Genom huden. Genom porerna. In i lungorna. In till inälvorna. I blodet.”.

Jönson beskrivs ofta som en arbetarförfattare, och trots att hans poesi i hög grad skiljer sig från det man i vardagligt tal kallar arbetarlitteratur, finns det beröringspunkter, exempelvis är Jönson liksom många av de tidiga arbetarförfattarna en litterära förnyare. Jönson gestaltar vad det industriella arbetet och arbetarens sociala position gör med kroppen, hur de föder en känsla av underlägsenhet och därmed också hat, ett starkt och brinnande klasshat, som intensifieras av hatet mot den egna fetmade och döende kroppen. Det är inte helt nattsvart, Jönsons dräpande pessimism leder inte sällan till att man drar på smilbanden. Men framför-allt är det stundtals mycket naket och öppet, även om en viss befriande enkelhet i svitens två första böcker tonats ned till förmån för en mer språkexperimenterande och teoretisk text i den här.

Men se det för allt del inte som en varning. Jönson är inte svår. Men han kräver tålamod och  belöningen är mödan värd. Det råder ingen tvekan om att riktningssviten är bland det mer extraordinära som skrivits på svenska de senaste åren.

Mats O. Svensson

Johan Jönson: dit. dit. Hään.
Albert Bonnier, 2016.