De förlöjligades och hånades. De kallades för ”hysterikor”. Än idag syns dessa attityder i den annars fina Mary Poppins-filmatiseringen (1964), där den korkade familjemodern med en scarf i purpur, vitt och grönt struntar i sina barn och ränner jämt på suffragettmöten.
… Det är år 1912. Den anspråkslösa Maud (Carey Mulligan) arbetar på ett tvätteri i London. Giftiga gaser, fukt och frekventa olyckor hör till kvinnornas vardag här. För att inte nämna förmannens sexuella trakasserier. Kvinnorna tjänar sex shilling mindre än männen på lagret, trots att det tunga arbetet vid baljorna leder till svåra förslitningsskador.
Privat är Maud lycklig med sin äkta man (Ben Wishaw) och sin pojke. Då hon får veta att hennes arbetskamrat Violet (Anne-Marie Duff) är engagerad i suffragettrörelsen vill hon först inte vara med. Maud har aldrig funderat på att även kvinnor borde kunna rösta.
En dag blir Maud ombedd att hålla ett tal i stället för en annan kvinna, inför en publik som består främst av manliga åhörare. Detta är en de talrika episoderna som berör på djupet. Maud kan inte konsten att hålla tal. Hon bara berättar om sitt liv, men effekten är enorm.
Snart rycks hon med i kampen. Bland hennes medsystrar finns en apotekarfru (Helena Bonham Carter), en överklasskvinna (Romola Garai), en lärarinna vid namn Emily Davison (Natalie Press) – en historisk person som under derbyt i juni 1913 slängde sig framför Georg V:s galopphäst och avled några dagar senare.
Pressen ville inte skriva om suffragetterna. Deras stora problem var brist på offentlighet. Motståndet var starkt bland männen – och även bland många kvinnor. Women’s Social and Political Union (WSPU) ledd av Emmeline Pankhurst (Meryl Streep i en glamorös cameoroll) krossade fönster, satte eld på brevlådor, ordnade ett attentat mot finansministerns lantställe. Vad som helst för att öka sin synlighet i samhället.
Suffragette är gjord främst av kvinnliga filmmakare. Tyvärr imponerar varken Sarah Gavrons regi eller Abi Morgans manus. Konventionellt är ordet. Men det eldfängda historiska stoffet lämnar ingen oberörd. Rollprestationerna är starka. Mulligan är så äkta att hon tycks vara född på ett tvätteri, precis som hennes hjältinna.
Här finns smärtsamma scener med misshandel och tvångsmatning av de hungerstrejkande ”fotsoldaterna”. Här finns solidaritet över klassgränserna: utanför fängelset möts arbetarklasskvinnorna med blommor från några societetsdamer. Priset ”fotsoldaterna” fick betala var högt: många förlorade både hem och familj på grund av sitt engagemang.
En av de kändaste suffragetterna i England var dotter till en maharaja, Sophia Duleep Singh. Hon nämns inte i filmen.Vissa kritiker har anklagat filmmakarna för att medvetet välja bort den mörkhyade prinsessan.
Då sluttexterna börjar rulla konstaterar jag att Finland saknas i förteckningen över de länder där kvinnor fick rösträtt i början av 1900-talet. Beror det på att Finland var en del av det ryska riket? Märkligt att lämna bort ett land som införde kvinnlig rösträtt så tidigt som år 1906.
I höstas, när Suffragette öppnade en filmfestival i London, lade ett hundratal aktivister sig ner på den röda mattan utanför biografen. Kvinnorna protesterade främst mot nedskärningar som slagit mot satsningar för att bekämpa våld i hemmen. Inte ens idag har vi ett helt jämställt samhälle. La lutte continue.
Zinaida Lindén
Suffragette. Drama. 106 min. Storbritannien, 2015. Regi: Sarah Gavron. Manus: Abi Morgan. Foto: Eduard Grau. Musik: Alexandre Desplat. I rollerna: Carey Mulligan, Helena Bonham Carter, Ben Wishaw, Brendan Gleeson, Natalie Press, Anne-Marie Duff, Meryl Streep.
