Marzia Gholami
En av kvinnorna sa att enligt henne skulle den som mördar presidenten inte begå något brott. Hennes blick och röst utstrålade utmattning och hur trött hon var på allting. Hon hade försökt lämna landet tillsammans med sin familj flera gånger, men hittills hade de inte lyckats. De planerade att göra ett nytt försök på våren när vädret blev varmare.
En dag ringde en gammal arbetskamrat för att säga farväl. Han studerar juridik vid universitetet och arbetar också där. Han har också arbetat på TV. Ändå är han modfälld.
Han berättade för mig att han inte förstår varför han skulle studera, när framtiden inte innehåller någonting alls att se fram emot – inte här, i Afghanistan. Han sa att det kändes som om hela livet slösas bort om man studerar i Kabul.
I år har många av mina vänner och forna kolleger lämnat Afghanistan. Därför känner jag mig ensam här. Ibland undrar jag om jag är den enda som fortfarande är kvar här; alla andra har rest eller åtminstone planerar de att resa bort.
Jag dömer inte dem som har åkt. Jag varnade en vän för de faror som människor möter på vägen till Europa. Hen svarade: att resa till Europa är inte farligare än att resa i Afghanistan; här kan vi inte ens resa tryggt till en annan del av landet, också här kan de fängsla oss, eller så kan vi bli avrättade och halshuggna. Det är bättre att drunkna i Medelhavet på väg till Europa än att bli kvar i Afghanistan med alla de här fasorna och utan något hopp om en bättre framtid.
Jag kunde inte svara något alls.
Som afghansk medborgare är jag orolig över landets situation. Jag kunde ha ett bra liv, men mitt liv står i lågor; det brinner sönder av all ondska och ojämlikhet och orättvisa och korruption. Kanske döden skulle vara ett hundra gånger bättre alternativ än det här livet, ett liv där vi inte kan veta vad nästa sekund för med sig.
Jag blir så nedslagen när jag hör nyheter om oskyldiga människor som mördas eller om unga människor som fastnar i drogmissbruk, eller om familjevåld, eller om ungdomar som stupar i kriget.
Det är smärtsamt att vara en mor i det här landet. När jag ännu inte hade egna barn var jag mycket lugnare. Men hur ska jag kunna sova lugnt när jag har en dotter? Jag skulle vilja ge henne en bra framtid i ett land där människor är jämlikar och lever i fred. För en mor är barnen allting.
Livet i Afghanistan är så hårt och hopplöst att mödrar skickar sina barn utomlands. Det är smärtsamt att sända iväg sina barn, men mödrarna accepterar den smärtan för att de vill att deras barn ska ha en bättre framtid.
På nyheterna talade de om en rapport som konstaterar att afghanerna senast under de gångna tio åren har tappat förtroendet för framtiden. Varje dag är full av hemska nyheter.
Varje dag när jag öppnar Facebook ser jag video-klipp av hängda människor; av människor som blivit halshuggna, som har stenats till döds. Våld, våld, oändligt våld.
Afghanerna har förlorat hoppet.
Marzia Gholami
är afghansk journalist
Texten har tidigare publicerats i Kansan Uutiset 3 januari, 2016. Översättning: Shakiba Adil, Kirsi Mattila. Översättning till svenska: Lasse Garoff.
