Fästning Europa sluter sig

Lamepdusa på teater Viirus är en välgjord föreställning vars styrka ligger i den intima tilltalet, och en fängslande rytm där kollektiva scener växlar med monologer. Men representationen är problematisk, anser Ylva Larsdotter.

Ingen kan ha missat de här berättelserna. Vi vet att över en miljon flyktingar reste över Medelhavet till Europa förra året och att för många blev havet deras grav. Vi vet att över 20 000 personer i Finland väntar på sitt asylbesked. Vi vet att Danmarks nya lag ger myndigheter tillåtelse att konfiskera ägodelar värda mer än 10 000 danska kronor av flyktingar. Vi vet hur Sannfinländarnas ”drömsamhälle” ser ut. Svarta ord och siffror mot vit bakgrund. Dagligdags läser vi och hör dem  – och scrollar vidare. Vår självbild börjar tillhöra Europa av igår, för vi måste på allvar förstå att den här världsdelen, som fortfarande självgott bröstar upp sig mot omvärlden och säger sig stå för frihet (för vem?), jämlikhet (för vem?), broder- och systerskap (för vem?) står på en mycket lös grund inom de murar som vi i rasande fart bygger. Fästning Europa är inte science fiction utan en högst verklig mardröm för många.

I Teater Viirus nya uppsättning Lampedusa – Dreams of EUtopia, i regi av Tanya Weinsten och dramaturgi av Christoffer Mellgren, vill man tränga bakom siffrorna och rapporterna. Man lyfta fram människorna bakom rubrikerna och låta dem berätta för oss om sin väg hit, hur de ser på samhället, omvärlden, sina förhoppningar och farhågor.

Skildringarna är konkreta. En ung man lyckas efter en våldsam Hadesflykt ta sig till Finland – bara för att bli anklagad för människosmuggling. En ung kvinna med rötter i Somalia berättar om sitt liv för oss. En ung man från Ghana vill inget annat än att få ett arbete i Finland. En invandrarkoordinator ger oss sin vision av sitt hemland, för att ge några exempel på de röster som kommer till tals.

Pjäsen är en dokumentär i den bemärkelsen att den bygger på intervjuer som skådespelarna gjort och som återges autentiskt. Vi får höra om de tungt överlastade flyktingbåtarna, och om dödskräcken ute till havs. Vi får ta del av förnedring och våld mot skyddslösa kroppar, och rasism på den finska landsbygden. Arbetsgruppen har även besökt Lampedusa, den italienska ön i Medelhavet, som för många båtflyktingar är den första anhalten och mötet med Europa.

Representation

Efter ett tag börjar det emellertid skava och jag vill här resa frågan om representation. Jag betvivlar inte alls att att anledningen till att man valt att sätta upp föreställningen är att man vill visa upp dagens Finland och göra ett inlägg i flyktingdebatten, att man vill motverka rasism och fördomar. Därför är det synd och ytterst problematiskt att vi inte ser en enda person med annan etnisk bakgrund och att man inte är mer etnisk överskridande i själva rollbesättningen och produktionen som helhet. Som när vi ser en vit medelålders finlandssvensk skådespelare som – än välspelat – gestaltar en ung svart man från Ghana på bruten engelska. För trots att det är flyktingarnas och invandrarnas vittnesmål vi tar del av förblir de tämligen anonyma, förutom ett tack i programhäftet. Det gör att föreställningen delvis befäster de strukturer som man så envist kritiserar och sist och slutligen vill råda bot på.

I en intervju med Svenska Yle (16.3.2016 ”Pocahontas är inte John Smiths rekvisita”) poängterar koregraften Sonya Lindfors angående sin kommande föreställning Noble Savage att kulturinstutionerna behöver större mångfald, och föreslår att man kan kvotera in minoriteter. För det handlar om makt och om vem som har tillgång till scenen och rummen. Det här en diskussion som måste börjas föras på allvar och det skulle vara intressant att höra hur de medverkande resonerat kring detta.

Det skulle också ha varit på sin plats att visa på den där gråsvarta skalan av vardagsrasismen, för nu uppfattar jag de två ”etniskt finska” rösterna som väldigt schablonmässiga och enkelspåriga. Det räcker inte med arg punkrock som vrålar ”fuck the rascist”. Ja visst men sen då, när sista ackordet är slaget. Det är sällan svart eller vitt. För har vi civilkurage att säga ifrån på bussen, i badhuset, på fikarasten?

Starkt tilltal

Men Lamepdusa är en välgjord föreställning och dess styrka ligger i den intima tilltalet. Weinstein skapar en fängslande rytm, där kollektiva scener växlar med monologer. Ensemblens skådespelare genomgår ett otal skjortbyten för att glida igenom roller som politiker på högerkanten, rockmusiker, båtflyktingar. Talande är de mer fysiska inslagen, dansernas koreografi och skådespelarnas samspel på scenen.

Som jag tog upp i början så tvivlar jag inte på Teater Viirus sätter upp Lampedusa med ärligt uppsåt – de vill verkligen berätta om Finland och invandring idag – men de kunde ha tänkt och jobbat ett par varv till kring just representationen. Den tillför inget som jag redan vet om flyktingskapets mörker och kamp. Eller om rasismen i Finland idag. Jag skulle vilja ha fått nya synvinklar, fördjupning, alternativ som får mig att tänka om.

Slutet då? På den här historien finns inget försonade slut. Den 3 april började Grekland deportera  flyktingar till Turkiet. Fästning Europa har sluter sig tätare.

Ylva Larsdotter

Foto: Tani Simberg.

Regi Tanya Weinstein. På scenen Maria Ahlroth, Viktor Idman, Robert Kock, Eeva Soivio, Nicke Von Weissenberg. Dramaturg Christoffer Mellgren. Kostym, hår, rekvisita Tyra Therman. Scenografi Nicke Von Weissenberg, Mari Agge, Tanya Weinstein. Ljusdesign Mari Agge. Producent Matilda von Weissenberg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *