Tre korstågsklädda musketörer dimper ner i Wien 2015, fast beslutna om att göra goda insatser i ett krisande Europa. Samarbetet mellan Klockriketeatern från Helsingfors och Ģertrūdes ielas teātris från Riga bjuder på en föreställning vars essentiella del består av den filmade resa ensemblen gjorde i höstas. Alexandre Dumas gamla 1600-talskaraktärer reser genom Tjeckien, Moldavien, Rumänien och Ukraina. De talar med vanliga människor på gatan, tackar sina fördelaktiga pass vid gränskontrollerna och hittar vandaliserade krisboenden som ekar tomma. De tre musketörerna figurerar också på scenen, lever med i resan med komiska och musikaliska inslag. Det är mycket att hålla reda på – två gånger tre musketörer parallellt – men det håller också pli på uppmärksamheten under nästan två oavbrutna timmar av föreställning. Det intrycksrika formatet tematiserar de oändligt många livsöden som denna historia nuddar – en krissituation omöjlig att skapa sig en rättfärdig helhetsbild av.
I Wien stöter hjältarna först på högerpopulistiska partiet FPÖ (dagslägets mest populära parti bland österrikare under 30), för att sedan ställa upp på gruppfoton med syriska flyktingar som sovit på järnvägsstationens golv i en månad. Så snart musketörerna lämnat Österrike blir allvaret ännu mer konkret, själva språket byts: de franskbrytande musketörerna blir plötsligt finsk- och svensktalande, rödgrönt medvetna skådespelare. Då musketörerna hittar till en vandaliserad, tom lokal där flyktingar vistats, frågar sig Noora Dadu: Kunde också vi som små skitungar drivits till att göra något sådant? Vad kan vi göra åt allt detta? Då inga svar finns uppenbarar sig de glada musketörerna igen. Jānis Balodis text varvar skickligt allvarsam tystnad med både ironi och slapstickhumor. I en realismtyngd berättelse fungerar humorn som ett folkligt sätt att handskas med oändligt tunga saker.
Av alla berömda sagofigurer, varför dras just de tre musketörerna in i detta världsläge? De bildar visserligen ett sammanhållet gäng som storögt och på gräsrotsnivå upptäcker läget. Matti Raitas brett leende Porthos tar plats med stora rörelser, Carl Alms Aramis har en mer eftertänksam men stundvis riktigt komisk närvaro, och Noora Dadus Athos imponerar särskilt med små, perfekt utstuderade miner och rörelser. Men musketörernas verkliga relevans framgår i letandet efter klart och rättfärdigt befäl, en d’Artagnan – förgäves.
På ett ännu värre sätt befinner sig befolkningen i de östeuropeiska staterna i limbo. Dragkampen mellan Ryssland och EU pågår bortom mindre privilegierade invånares räckhåll, men i en korrumperad värld påverkas de förstås mest av alla.
Valters Sīlis goda regi syns särskilt i de filmade sekvenserna: flera års trångt tältboende ställs mot ekande tomma marmortorg. Föreställningen synliggör helt enkelt situationen i länder som ligger oss geografiskt rätt nära, men mentalt långt borta så snart nyhetsflödets dramatik tonat ned. För vad mer finns att säga då musketörerna efter en resa genom det ena eländesplågade landet efter det andra besöker Ukrainas före detta president Janukovytjs gamla residens till projektionen av de femsiffriga eurovärdena på diverse flyglar och kristallkronor? Att lyxbygget kommer från finska Honka understryker även vår andel då det bubblar av kriser i den kapitalistiska världsordningen. Det gör 3 Musketeers – East of Vienna till en aktuell och viktig pjäs att se.
Text: Edith Keto
Foto: Laura Karen
3 Musketeers – East of Vienna
Klockriketeatern och Ģertrūdes ielas teātris på Mad House Helsinki,
Gasverksgatan 1, Helsingfors till den 28.4.
Regi: Valters Sīlis. Dramaturgi: Jānis Balodis. På scenen: Carl Alm, Noora Dadu och Matti Raita. Produktion:
Eeva Bergroth och Maija Pavlova.
Assistent: Jesper Karlsson. Video och foto: Dainis Juraga. Ljus och
konstruktion: Pietu Pietiläinen.
Scenteknik: Anton Sidorik.
Scenografi: Ieva Kaulina.
