Ett bra litterärt samtal kan uppstå – och uppstår – nästan var som helst. På bibliotek, i pubar, i TV-studior, på mässor, i bokhandlar, runt köksbord. Och i ärlighetens namn har jag haft bättre litterära diskussioner efter ett par stop på lokalkrogen än vissa av de samtal som uppstod på Helsinki Lit 13-14 maj. Men det som litteraturfestivalen gör är att den förlänar det litterära samtalet en viss … värdighet, som är oerhört välkommen i Finland. För ett land som i så hög grad högaktar litteratur och läsning, har vi en överraskande tendens att slarva bort författarsamtal i hössliga akademibokhandlar, shoppingcenter och bland virrvarret på bokmässorna.
Helsinki Lit koncentrerar sig på en diskussion åt gången, och inramningen på Savoyteatern ger samtalen tyngd och lugn. Publiken får sjunka ner bekvämt i teaterfåtöljerna, ljuset i salen dras ner, och tack vare mikrofoner och god akustik, hör man vartenda ord som sägs på scenen. Längden på diskussionerna, mellan 45 minuter och en timme, är perfekt, och programmet pågår kring 5-6 timmar om dagen, vilket gör att man inte blir utmattad av att ta del av alltihop. På många sätt är alltså Helsinki Lit är näst intill perfekt avvägd helhet. Någon kan kritisera den lite gala-aktiga inramningen, men det blir aldrig stelt eller överdrivet högtravande.
Konceptet med författare som samtalar med författare är riskabelt. När Mark Levengood och Rosa Liksom diskuterar utanförskap och finländskhet utgående från sina egna erfarenheter är det Greatest Hits-plattan som snurrar på. Anekdoterna avlöser varandra, den ena roligare än den andra, och publiken vrider sig tidvis av skratt. Författarna verkar också stortrivas på scenen, men det känns som om vi har hört mycket av det som sägs förut. Hög underhållningsfaktor, dock. Här blir det ändå ett samtal av det hela, medan mycket av det som bjuds på under resten av festivalen snarare är intervjuer. Riikka Pulkkinen är en utmärkt författare, men då hon ska intervjua den svenska litterära stjärnan Jonas Hassen Khemiri har hon skrivit ut ett A4-ark per fråga, och det säger sig självt att det aldrig slutar bra. Ska det vara intervju, är det i regel bättre att använda en bra intervjuare.
Lite samma problem är det med diskussionen mellan Sofi Oksanen och amerikansk-ryska författaren och journalisten Masha Gessen. Oksanen har bättre fokus på sina frågor, men man kommer inte ifrån att hon har en tendens att framstå som distanserad och ointresserad. Det hindrar dock inte att diskussionen mellan henne och Gessen är väldigt intressant. Bra fungerar även snacket mellan Sara Stridsberg och Claes Andersson. Stridsberg har skrivit boken Beckomberga, om det nedlagda mentalsjukhuset med samma namn, och diskussionen får en intressant extra dimension av Anderssons erfarenhet av psykiatri och aktivist inom mentalvårdsfältet. Personligen uppskattar jag mest den både uppsluppna och politiskt skarpa diskussionen mellan brittiska Helen MacDonald och författaren och Finlands PEN:s ordförande Sirpa Kähkönen. Till och med MacDonald själv utbrister i ett skede ”Vilken fantastisk politisk diskussion! Jag älskar det!” Då har de båda bland annat talat om den kvinnliga representationen inom naturvetenskaplig litteratur, och om miljöfrågor. MacDonald, som även är falktränare, har skrivit flera böcker som involverar fågelträning och natur, och beklagar att naturen blivit så tom för dagens barn.
– Vi ser i dag naturen som så bräcklig, att vi känner att vi nästan måste glasa in den, och vågar inte röra vid den. Jag är en stark förespråkare av att plocka svamp, träna falkar, klättra i träd.
Det enda problemet med diskussionen är att den inte fortsätter en timme till.
Helsinki Lit, som nu ordnades för andra gången, är ett mycket välkommet tillskott till den helsingforsiska litteraturscenen, inte minst på grund av dess trespråkiga och internationella karaktär.
Text&foto: Janne Wass
